Men gå och dö, Sverige.

Kombinationen SD:s grappgrappar som går och grappar sig med babianarmar som svingar järnrör på stan (men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre) i samband med Call Girl, i samband med Torka aldrig tårar-maraton, i samband med att det är så himla himla himla synd om Pär Ström, i samband med det onyanserade mediejublet kring Obamas valvinst ("där är han! JESUS, eller vemvare?") i samband med ändlös inläsning av feministiska (inom citattecken) perspektiv på Försvarsmakten dagarna i ända. Det, mina vänner, är en ekvivalenskedja som heter duga. Eller iallafall heter den politisk depression och Anna-drar-till-Norrland-och-lägger-sig-under-en-sten.

Nä, fan, hörni. Skratt int åt eländet. Min skål av cynism är ju redan full och det vette fanken om det är någon till gagn om den svämmar över.

(Exempel på detta kan vara min kära vän Julia som ringde och med tårar i rösten frågade mig om jag "trodde att allting kommer bli bra till slut?" FEL PERSON ATT RINGA, min kära)

Får hädanefter begränsa mig till att enbart kolla på tecknat. Å andra sidan så satt jag och fräste åt Madicken bara för att hon ville väl, så bänkar jag mig med ett Disney-maraton så kommer jag väl bara sitta där och göra postkoloniala analyser av hela skiten.

Nåja, det jag vill komma till. Filmtips till en mättad cyniker, tack? Nån endimensionell eskapism-dravel skulle vara ultimat.

Och om någon säger att Astrid skulle fått nobelpriset.

I fredags sa jag tack och hejdå till metodkursen. Lämnade in en ytterst halvhjärtad hemtenta och börjar nu ytterst halvhjärtat uppsatsskrivandet i hopp om att min okunskap om hur man skriver den här jävla grejen passerar omärkbart förbi. Tvekmacka på den. Min trötta hjärna orkade dock inte med någon form av firande (och att jag varit så asocial med min klass att jag inte ens vet vad han som sitter bredvid mig varje dag egentligen heter hjälper ju inte direkt) så jag och kakan tillbringade kvälla med rödvin framför diverse Astrid Lindgren-filmer. Tänkte att det skulle vara rogivande, få mig att tänka på den glada barndomen, med blommor i hår och sand i röva osv osv. Det funkade inte. Jag satt bara och var provocerad över alla idyller. Jag ville inte ut till skärgårn. Jag ville inte gå på luffen. Jag ville inte ens inte springa naken över en äng (för det var då själva fan vad ungar springer nakna i de där filmerna).

Saker jag blev irriterad över:

1. Att Malin inte bad sina jobbiga små amöbor till brorsor att hålla käften och lät henne hångla med Stockholmare bäst hon ville. Att hon med sitt blonda hår och väna uppsyn tillät di små liven att terrorisera henne över hela Saltkråkan tills det att Christer gav upp och åkte tillbaka till fastlandet. Hoppas innerligen att Malin så småningom flyttade hemifrån, flyttade in i kollektiv, började kedjeröka och halsa rödvin från flaskan och låg med alla välknäppta Stockholmare hon hittade.

2. Att käcka Alva käckt passade upp på små snorungar och lika gla för det var hon. Sju småsyskon hade Alva, men hon ääälskade barn så in i satan mycket att hon gärna ville kamma ut lössen på två till i resten av sitt liv. Käcka Alva jobbade hemskt gärna på självaste julafton, där hon tillochmed fick sitta och äta julgröt med Fru Madicken och Redaktör Madicken. Så länge hon dukade undan då alla ätit klart, vill säga. Till Alva hoppas jag att hon en dag flippade ut på moralkärringen Madicken, skrek att hon hatar barn och löss och därefter tog helvetesmaskinen och drog med sotarn till Minnesota.

Så. Sådärja. Mycket bättre, eller vad sägs. Ska hädanefter bara stirra in i väggen med mitt glad rödvin då jag skrivit klart tenta.

Att vara sin egen livscoach

Motiveringen kring att skriva C-uppsats utan någon som helst djupare kunskap om exakt hur man gör detta börjar bli allt luddigare. Igår var motivationen nere på noll, vilket manifesterades i emo-musik i tysta lässalen på bibblan och apatiskt sugande på snus. Idag prövar jag annan taktik, men helt ärligt så känner jag mig bara sorglig då jag lyssnar på "Independent Women" och fejkar att jag är lika grym som Beyoncé. Känner mig som min egen livscoach.

Metod, schmetod

Hörni. Jag sitter här och låtsas att jag kan metod. Bevisligen kan jag inte det, eftersom jag var tvungen att fråga Kristin igår på facebook vad metod var för något. Hon skrattade åt mig. Jag grät och åt upp min nya bästischoklad "Skotte", som dessutom tydligen är gubbchoklad eftersom den är proppad med russin och andra nyttigheter. För alla er andra kan jag bara informera er om att det är HELT OK att inte kunna metod. Det är det. Det är ett värdelöst hopkok av formler och ekvationer som tagit på sig finbyxan och låtsas den är vetenskap. Grattis metod, du fyller ingen funktion i denna värld överhuvudtaget. Hurra för dig!

Och därför ska ni inte, mina söta små, behöva sitta och ha ångest för att ni inte kan det.

Om ni inte ska börja skriva på er C-uppsats om en vecka. Då kanske det är kunskap som man behöver lära sig.

Vi ses på andra sidan.

Lyrre

I helgen har jag haft fint häng på besök. 

 

Samtliga syskon under samma tak under en hel helg. Dock ej mitt, utan Karins. Nog för att jag gillar mina syskon, men inte tillräckligt mycket för att trycka in alla på 25 kvm. Nån måtta fåre va. Pär hakade på diverse frukostar och middagar och gofikande och lyssnade snällt på alla anekdoter och insideskämt om diverse svunna släktingar, döda och levande husdjur och ex-partners från 90-talet. Jag njöt för fulla drag över att inte behöva befinna mig i hans sits och blev sedan nostalgisk över hur sjukligt lyxigt det känns när alla är samlade, precis som förritin. 

Den bästa ungjäveln

OBS! följande inlägg kan innehålla spår av lokalpatriotism. Man bör alltid kontakta läkare för att ta reda på eventuella allergier mot lokalpatriotism, då det är en sjukdom som drabbar alltför många. Lokalpatriotism kan komma från saker som rödvin i kombination med tentaplugg och samt ett överdrivet sentimentalt sinne. 



Det har ju varit jag och Göteborg i mer än två år nu. Då utbildningen börjar närma sig sitt slut (nåja, kandidaten är inom räckhåll. Dock så lär jag väl bli en av de där dryga vuxenstudenterna som suttit i skolbänken i cirkus 25 år och håller evighetslånga monologer om baljväxter mitt under en föreläsning) så börjar tankarna snurra kring om jag överhuvudtaget kan byta ut min bästa stad.

Att bo i Göteborg är ungefär som att vara förälder till en hyperaktiv treåring. Man är helt styrd av Göteborgs humör och spontana infall. Sällan får man njuta av sitt kaffe i lugn och ro. Vi snackar väderlek, alltså. För likt en treåring som fått äta calippo till middag, så kan Göteborg flippa och gå från att bara lugnt humma på i bakgrunden till THUNDERSTORMLIGHTENINGLION. Och likt treåringen vars blodomlopp nu fylls sakta men säkert med socker och den annalkande katastrofen är oundviklig, så biter man ilsket av Göteborg på samma sätt som treåringen.

Men vafaaan håller du pååå meeed, gastar man när fågelkvitter byts ut mot Armageddon-storm på två röda. Man går från harmoni till irritation och snäser åt treåringen Göteborg att chilla ner, lugna dig för i jävla helvetet, vi hade det ju så trevligt nyss, varför kan du inte uppföra dig helt plötsligt?

Under vintermånaderna går irritationen över calippobarnet Göteborg över till apati. Calippobarnet som ligger på golvet och skriker på Ica Maxi att jag vill ha bullar nuuuu, neeeej inte seeen, möts av den gråhyade föräldern med trugande, med mutande, med hotande, till det att föräldern slutligen ställer sig apatiskt i kön till kassan, hukar sig för stormen och rör inte en muskel av rädsla att förvärra hela jävligheten.

Och där står man. Till våren, ungefär. Då calippobarnet Göteborg bestämmer sig för att be om ursäkt och kompensera för månaderna av blåa tår och visar sig från sin allra bästa sida. Och som man faller för det jävla barnets fjäskande och gullande, man faller för det för att det är ju trots allt en fin ungjävel och man klamrar sig desperat fast.

Jajaja.

 Eftersom lill-kakan hatar folk som ber om ursäkt för att de inte bloggar så kommer jag inte att göra det. Men det kommer, det kommer (vem? höhöhö), jag lovar. Det är på g nu. Medan vi väntar så kan vi väl ta en titt på mig och se hur mycket som har förändrats sen sist.

¨

Jag har en vit vägg nu. Och flanellskjorta. Och så jävla platt och långt hår att jag måste genomföra ett namnbyte till Leffe, återuppta maiden och enbart äta mosbricka med extra ketchup (och inga jävla fjollgrönsaker, tack). 

Återkommer då jag har klippt mig.