vaniljsås

Idag kastade en dam på jobbet vaniljsås på mig och kallade mig för "flicksnärta".  Alltså ej en galen kollega, utan en av de boende. Hade jag varit utvilad så hade jag förmodligen kunnat se det komiska i situationen och förundrats över hur vissa gamla människor förvandlas till seriefigurer vid en viss ålder. Men nu var jag inte utvilad. Jag var utarbetad, trött, hade skitigt hår, sår på fingrarna efter för mycket handsprit och gnagande och alla mina kläder luktade sjukhus. 


I en sådan situation är vaniljsås på kinden helt enkelt vaniljsås på kinden. Det vill säga, ganska oförtjänt och jävligt tröttsamt. 


Nu stryker vi ett streck över den här dagen genom att kolla på bilder av snygga människor. Först ut Barbara Streisand. 

unbreak my neck

Alltså, varför gör de inte såna här musikvideor längre? 90-talet kunde sin sak. Inget artsy-fartsy rejvande, inga substila undertoner och övertolkande och överredigerande, ba straight on hjärta och smärta. Och karlar som utövar tai-shi på gräsmattan. 

Spökstäder

Fredag kväll. Solo i Göteborg och underhåller mig genom att googla spökstäder. Är medveten om att detta är en underlig, eller ganska icke-cool, syssla en fredag kväll, men kan inte rå för fascinationen. Ge mig en mille och ett amerikanskt körkort och jag skulle strosa runt där på obestämd tid. Peta på mögliga bardiskar och leka Hells on Wheels.

Anna utövar mindfullness

I likhet med Karin så svämmar den här bloggen över av utkast. Jag har så sjukt mycket utkast som påbörjas men aldrig skrivs klart. Ambitiösa, genomarbetade texter som jag sitter och pillar med i en halv jävla evighet och sen ba.... Nä. Så blögga får vara kort och ganska meningslös för att det ska bli nå fart på na'. Opretentiös, låter trevligare. 

Som ni ser på bilden är jag sjukt hipp och inne just nu. Snackar dock inte om mittbenan eller det nyrenoverade, lövklädda rummet hos mina päron. Jag har förstått att det numera är väldigt trendigt att chilla. Folk ska gå ner i tid, reflektera, stanna upp i vardagen och hitta sig själv all over the place. Underbaraclara downshiftar och  mor och syster min förklarade vikten av "mindfullness" för mig igår över eftermiddagskaffet.  Cyniska och livscoachallergiska lilla jag blev givetvis lite provocerad av detta. Vilket medelklassproblem, sa jag. Måste vi nu hitta på nya fina termer för att göra det legitimt att chilla? Utövar jag min mindfullness då jag har Project Runway-maraton mitt på dagen, en onsdag? Eller måste jag meditera?

Fast mor min hade ju en poäng. I en vecka har jag legat i en hängmatta på tomtebo och ätit saker och tagit påtår efter påtår.  Det går oundvikligen under kategorin "livsnjuteri" och känns ganska välbehövligt.  Eller väldigt välbehövligt. Så mindfullness eller ba chilla, jag omfamnar dig nu och ett tag framöver. 

Mitt liv som efterbliven

Glädjen som uppstår när man har skrivit klart ett arbete på 7,5 hp (som i folkmun oftast benämns som detdärjävlakukigakukarbetet). Man lutar sig tillbaka. Man dricker en kopp kaffe. Man dricker sedan en kopp öl. Eller ett glas, om man har några rena sådana. Sedan dricker man flera. Hela tillvaron ba blåtjuter "UNNA DIG HÖR DU VAD JAG SÄGER UNNA DIGGGG!".

För att sedan, dagen efter, vakna upp lite bakfull och lite urinvägsinfektionig, men på det stora hela nöjd. Man släpar sitt ansvarsfulla, urinsvägsinfektioniga sköte till soffan med datorn i knät för att kolla igenom arbetet en sista gång.

För att då upptäcka. För att då upptäcka att man har glömt att skriva, eller överhuvudtaget nämna eller ens antyda, en hel sektion. En. Hel. Sektion. Något som kallas för "materialgenomgång", som instruktionerna till uppgiften belyser som "särskilt viktig", har bara fallit i glömska. Två tecken under max och jag har ingen "särskilt viktig" materialgenomgång. Jag har faktiskt ingen materialgenomgång överhuvudtaget, än mindre en särskilt viktig sådan.

Särskilt viktig?

Tre dagar innan inlämning. Ovanpå det pm som jag ännu inte har börjat med. En materialgenomgång.

Inte särskilt viktig, om ni frågar mig.

The Bucket List

Kör stenhårt på An Idiot Abroad nu. Känns väldigt 2010, men Karl Pilkington, alltså jag vet inte vart jag ska he mig själv. It should be the Allright Wall of China.

Började fundera på det där med en Bucket List. Jag har ju relativt nyligen kommit i underfund med att jag inte är den äventyrliga typen. Jag söker inte fara. Jag söker ju knappt spänning och med min nuvarande livssituation (vägrar skriva "livspussel" jag är ingen livscoach) så är rutiner det mest åtråvärda efter socker och förstahandskontrakt i central lägenhet. Att hoppa fallskärm, tatuera sig och sånt därnt hade väl varit sköj, men jag skulle aldrig orka lägga pengar på det. Köper hellre müsli så att jag kan äta frukost. Eller en stjärnmejsel, så att jag kan få ner helvetet som poserar som taklampa i min lägenhet.

Eller toapapper.

Iallafall. Jag snackade om en Bucket List med en kompis och hur vi än försökte styra samtalet så landade det likväl alltid i vem man skulle vilja örfila. Alltså, inte så mycket "något jag skulle vilja göra innan jag dör" snarare än "någon jag skulle vilja örfila innan jag dör". Då, då jävlar tog samtalet krut. Att få örfila ett valfritt urval av dryga människor, herregud. Jag blev så uppe i varv av tanken att jag inte kom på någonting annat.

Och ja, det låter väl aningen mindre stabilt och hälsosamt, men kära vänner, jag lovar er att det är nog så peppande. Geoffrey i Game of Thrones toppar just nu min lista.

Förslag?

Dagens outfit: gudarna gråter

Tog den fulaste bilden kanske någonsin på mig själv idag i skolan. Lägger upp den här som någon form av självhjälp. Självdistans, gotta catch em' all. 

Sen så satte jag upp håret i tofsar och tog på mig tweedkoftan för att känna mig lite festligare. Funkade bra.