Lucianatten är den längsta, sägs det. Jag vet inte om det beror på mörkret eller om det är någon slags övertydlig symbolik som jag likväl inte förstår.
Hur som. Lucianatten är den längsta och
det tror fan jag det eftersom jag var uppe med urinvägsinfektion hela natten. Hela. Natten. Sov en halvtimma på badrumsgolvet med en handduk som kudde men har utöver det gått från badrummet, till soffan, till sängen, till badrumsgolvet hela natten. Mot morgonkvisten fick jag för mig att det kanske skulle hjälpa att ta på sig kläder. Jeans. Jag vet inte hur jag resonerade riktigt. Så en halvtimma sovandes på soffan iklädd mina stuprörsjeans lyckades jag klämma in innan väckarklockan ringde.
Sen tog jag mig till vårdcentralen, i storm med tillhörande spöregn som piskade mig i ansiktet. För att sitta tre timmar i väntrummet, få betala dubbelt pris för att kissa i muggen då jag inte är folkbokförd i Göteborg (erkänn att det är för att ni hatar norrlänningar för att deras dialekt är charmigare än er. ERKÄNN.) och sedan få penicillin utskrivet.
Får jag den starka sortens penicillin, frågade jag.
Nej, vi brukar vanligtvis börja med den här mildare sorten för urinvägsinfektion, sa läkaren vänligt.
Får. Jag. Denstarkaresortens. Penicillin. Sa jag, inte lika vänligt. Då fick jag det. I juletid är mänskan god.
Sen åkte jag hem i pissregnet, tog två alvedon och min första penicillintablett och sov i åtta timmar. Så, lucia är den längsta natten (och dagen om du sitter i ett knökfullt väntrum där alla luktar våt hund tack vare kombinationen storm och uteblivna spårvagnar). Glad lucia på er, PUSS.