Jon Rafmans "Google street views"

Tillsammans med sjukstugeockupationen i Dorotea och introt i "Resan till Melonia" är det här det finaste jag sett på länge.

Undersköna landskap, motorcykelolyckor, ensamma vandrare, prostituerade i gatuhörn, vildhästar och tungt beväpnade poliser som muddrar kids i baskettröjor. Ögonblicksbilder i sin renaste form. Bra skit.

En litn grej bara.

Inte för att få det att verka som att jag har blivit en sån där spontaaaan och livsbejakande person som bara "tar dagen som den kommer c'est la vie carpe diem hakuna matata" (stor skillnad på att vara spontan och att bara vara oplanerad), MEN NU ÄR BILJETTER BOKADE TILL BERLIN.

Och så har jag möblerat om här på blögga och bytt ut systerdelegationen till en annan systerdelegation. Det är stora tider vi lever i, kamrater.

Ok, mer utbroderade blogginlägg har önskats. Utbroderade blogginlägg med mer djup än vad som kan mätas i ett youtubeklipp, uppenbarligen. Ursäkta, men har vi träffats, vill jag säga då, gillar du inte långhåriga pianister eller klipp på när tjocka barn ramlar från trampoliner, så kan du ba draaa. Men vi gör väl ett försök.

2012 ska förhoppningsvis vara året utan framtidsångest. Utan massiva mängder framtidsångest iallafall, ska det vara ångest så får den komma i små, praktiska endoseringar med återslutningsbar kant. Och med en nypa salt, tack. Bra tecken på att detta känns rimligt är att jag har boende och, wait for it, en plan för hösten. Alltså, för att bara betona hur extraordinärt detta är: jag har en utbildning jag, relativt otippat, trivs med. Jag har jobb. Jag har sommarjobb. Jag vet vad jag ska göra i höst. Och jag har garanterat boende, förmodligen med chans till ännu centralare boende om jag känner för det.

Det här låter väl som ganska rimliga krav på vardagen för de flesta, men i Annaland är saker som bekant mycket mer diffusa och oplanerade. I Annaland tycker vi att alla är duktiga om de bokar tvätttid innan trosorna tagit slut. Så när jag sitter och trycker på en bekväm ettårsplan så är jag otroligt nöjd och belåten med mig själv. En klapp på axeln åt 2012-Anna och samtidigt slänger vi in en medlidsam klapp på hövvet åt 2011-Anna och säger att allting kommer bli braaa.

Och så lyssnar ni på den här listan, läser den här artikeln (som motvikt till gårdagens) och kollar på den här filmen.

Dagens skämskudde

Godmorgon. Och varsågod.

Hälsningar från statsvetenskapliga institutionen i Göteborg.

Blödig

Jag har varit ovanligt blödig nu i dagarna. Bara sådär, ingen speciell anledning. Dock inte Julie Andrews-the-hills-are-alive-hyper, utan på ett belevat och stillsamt sätt. Kontrollerat blödig, utan underton av hysteria, det låter väl coolare?

Två huvudsakliga grejer har kickat igång blödigheten. Först sjukstugeockupationen i Dorotea. Så oförklarligt fint att underläppen började darra så smått där inne i tysta lässalen på bibblo. 

Sedan den här. Ingen orkar med youtubeklipp på bloggar (ey Hannes?), men jag befaller er att titta på den. Iallafall Ivazon. Jag vet att du läser detta och som mina enda trogna bloggläsare så kommer du inte komma undan. Det är din plikt.

Säg vem det facking var

Tänkte ba svänga förbi och säga att jag är fruktansvärt less på debatter i SVT som gnäller fram och tillbaka om Margaret Thatcher var en feministisk ikon eller bara en egensinnig barnaslukare. Är detta, på rikt, en fråga som folk ställer sig? Diskuterar vi verkligen om en nyliberal, hyperkonservativ politiker, trots allt skall ses som en feministisk förebild? Gör vi det? "Men hon var ju ond?" "Jaa, men hon var ju kvinna!" "Fast det har väl inte så mycket med hennes politik att göra, jag menar, Falklandskriget..." "Kvinna! Fortfarande kvinna! Alltså inte pure evil! Förebild! Som Blondinbella! EGOBOOST!"

Varför har Thatcher helt plötsligt målats upp i ett rosenskimrande ljus igen? När blev det "inne" att kalla Thatcher en förebild av något slag, än mindre en feministisk sådan? Varför har den romantiseringen plötsligt fått sig ett uppsving? Vem var det som facking mytbildade?

Computer says no.

Eh, ja, och ganska exakt såhär gick det då jag skulle tuffa till mig och skälla ut vårdcentralen idag. Ok, vårdcentralen. Ni må ha en sömnig, nasal receptionist på er sida, men jag har en fem månaders urinvägsinfektion på min sida och ni ska fan inte underskatta den naturkraften. De kallar mig hurricane Anna.

 

Detta är inte över.

Hon är inte faaarlig, bara man är vaaarlig

Försökte se hotfull ut. Gick inge bra. Jag är väl alldeles för himla gullig, helt enkelt.

Happ, som ursäkt för frånvaron får bjuppar jag på en bild på mig själv i min nya Jennifer Aniston-frilla. Plattad till infinitum för att jag inte ska se för fluffig och gullig ut. Det är så  mycket annat som ser fluffigt och gulligt ut på mig nämligen. Men Anna, är det verkligen inne med 90-talsfrippan igen, tänker ni. Är det inte bara Jennifer som hade ett entourage med stylister hängandes efter sig dagarna i ända, som klarade av det, tänker ni. Ja, jag vet inte, JAG VET INTE.

Hursom, på bilden ser jag så rysligt hotfull och faaarlig ut eftersom jag just i denna stund har tagit djupa, meditativa andetag och stålsatt mig. För nu fan ska jag ringa och skälla ut vårdcentralen. Jag har tillochmed gjort ett talmanus. Ja, hej, ni minns kanske mig, jag har ju varit hos er en gång i månaden det senaste halvåret. Ehh, nähä. Mitt personnummer, ja...

Och är läkaren "inte inne" eller "sjuk" eller "pappaledig" eller "vill inte prata med mig" så låter jag inte det kväva min kampanda (är det ett ord? låter som något nazi-relaterat?), då, då, då, får jag väl gå ut och skälla på en lyktstolpe eller nåt.