Glädjen som uppstår när man har skrivit klart ett arbete på 7,5 hp (som i folkmun oftast benämns som detdärjävlakukigakukarbetet). Man lutar sig tillbaka. Man dricker en kopp kaffe. Man dricker sedan en kopp öl. Eller ett glas, om man har några rena sådana. Sedan dricker man flera. Hela tillvaron ba blåtjuter "UNNA DIG HÖR DU VAD JAG SÄGER UNNA DIGGGG!".
För att sedan, dagen efter, vakna upp lite bakfull och lite urinvägsinfektionig, men på det stora hela nöjd. Man släpar sitt ansvarsfulla, urinsvägsinfektioniga sköte till soffan med datorn i knät för att kolla igenom arbetet en sista gång.
För att då upptäcka. För att då upptäcka att man har glömt att skriva, eller överhuvudtaget nämna eller ens antyda, en hel sektion. En. Hel. Sektion. Något som kallas för "materialgenomgång", som instruktionerna till uppgiften belyser som "särskilt viktig", har bara fallit i glömska. Två tecken under max och jag har ingen "särskilt viktig" materialgenomgång. Jag har faktiskt ingen materialgenomgång överhuvudtaget, än mindre en särskilt viktig sådan.
Särskilt viktig?
Tre dagar innan inlämning. Ovanpå det pm som jag ännu inte har börjat med. En materialgenomgång.
Inte särskilt viktig, om ni frågar mig.