Om vi skulle göra oss besväret med att sammanfatta denna höst 2014 . Om vi lämnar studierna därhän för tillfället och bara håller oss till fritidsintressen, så skulle hösten 2014 få titeln ”Att Släppa In Publiken Är Alltid Av Ondo".
Jag har med jämna mellanrum under hösten fått panik för att allt jag lärt mig under tidigare studier förtvinats och försvunnit under höstens malande med organisationskommunikation och sociala mediers storhet. Jag har därför på fritiden ägnat mig åt ”offentliga föreläsningar” eller ”öppna samtal”. Temat har varit ”nutida feministiska storheter som jag och alla andra som ser ut som jag tycker om”. SAC Forum har varit platsen för nästan alla dessa föreläsningar, där killen min sprungit runt som en yr höna och slitit sitt hår över att den veganska grytan inte tjocknar som den ska och att ljudanläggningen lägger av redan vid ”vad kul att så många kunde komma”.
Jag har lyckats checka av följande under hösten, på min lista av feministiska storheter som jag och alla andra som ser ut som jag tycker om: Liv Strömquist, Athena Farrokhzad, Kajsa Ekis Ekman, Sara Hansson. Alla voro de fantastiska, alla voro de pålästa, alla voro de oförberedda av den lavin av Viktigt Vetande som kom störtandes när de bjöd in publiken att komma med frågor. Värst var det på Ekis Ekman, som föreläste ganska direkt efter valet (red alert! red alert!) och pratade om fascismens framtåg i Grekland och Spanien och ställde den möjligtvis retoriska men obligatoriska frågan ”vad är det för fel på vänstern?”. Hon gjorde mycket tydligt att hon själv faktiskt inte visste vad svaret var på den frågan. Men! Frukta icket, för vet ni vilka som visste vad det är för fel på vänstern? Vilka hade svaret på the million dollar question? Alla andra! Alla som hade någon form av pin på jackan och någon gång köpt folköl 33 cl på svartklubb. Alla som någon gång bott i ett kollektiv räckte upp handen och höll myndigt i sina egna föreläsningar.
Det var vänsterns splittring materialiserad i ett och samma rum. Ekis Ekman slängde med andra ord in handgranaten ”vilken är den bästa vägen att vandra” och jag såg med terror i blicken hur rummet började koka av jag-vet-minsann-vad-den-riktiga-vänstern-bör-vara. Det var skäggiga gammelmarxister som ville prata viva la revolution, det var välknäppta Smarta Killar som ville prata reformism, det var ekologister som ville prata självförsörjning i form av odling av rotfrukt och palsternacka. Det var crustfrisyrer som ville prata könsmaktsordning, det var färgglada ungdomar som ville prata F!, pepp och dans. Det var en sån skämskudde att jag sjönk längre och längre ned i pinnstolen och önskade att jag var liberal så att jag slapp skämmas så mycket för my own kin’.
Ekis Ekman stod tålmodigt och fördelade ordet. Ingen frågade Ekis Ekman något och alla tagare av det fria ordet inledde varje mini-föreläsning med ”ja det här är ingen fråga, utan en kommentar till han skäggiga killen där borta”.
Herregud! Vuxenstudenter! Är hela den autonoma vänstern full av vuxenstudenter! Räcker det inte att jag måste lyssna på hur riktiga vuxenstudenter i min klass tar ordet vid en föreläsning om strategisk kommunikation och istället pratar om hur dennes lille Algot redan kan spela Candycrush på iphone? Räcker det inte att den nyfrälste manliga feministen (fram tills förrgår: longboardälskare och ölkännare. Nu: knower of all things feminists and womanly and such) snusförnuftigt förklarar hur hemskt det är att man könar barn vid så ung ålder? Jag får alltså inte en fristad från överdrivet självsäkert och lillgammalt beteende, inte ens på min fritid?
Sammanfattningsvis skulle jag vilja lobba för en gammaldags, hierarkisk struktur på föreläsningar. Regler för publik: 1. Tänk igenom vad du ska säga. Är det en relevant fråga? Är det något som föreläsaren tar upp om du bara väntar och håller tyst? Är det en fråga eller är det en kommentar där du får höra din egen röst och slänga dig med begrepp? Om det senare, abort mission. 2. Respektera föreläsaren och grunna över om det evve kan vara så att hen vet mer än du i det aktuella ämnet. Regler för föreläsare: Skala ned antalet frågor från publiken till minuter. Alltså, "nu tar vi fem minuter för övriga frågor" är att föredra framför "vi vill gärna ha en dialog". Nej, arma du, du vill inte ha en dialog, du vill ha en monolog! Utelämna d-ordet och du besparar alla mycket lidande.
PS. Det här var väl kul? Skriva på en blogg som ingen har läst sedan 2011. Som att skrika in i en garderob!
