en sannerligen god höst

Någon gång nu i dagarna (?) har jag tänkt berätta en massa sköj ("") som har hänt under hösten. Tyvärr så upptäckte jag att det inte var en så lång lista och att varje gång jag berättar om allt det sköjiga så ser motparten lite tveksam ut. Eventuellt medlidande. Eventuellt rädd.

Exempel på COMING UP (obs ej on americas next top model utan på blogga):

1. I höstas så fann mitt civilkurage mig. Eller så fann min pms, sömnabstinens, hunger och undertryckta vrede mig. Jag intervenerade. Snutta på den, jomen gör det. Jag skällde nämligen ut ett gäng fjortisar som om jag vore en kommendör av högsta rank. Kände mig som Ernst-Hugo Järdegård i Kådisbellan (kallade dock inte någon för "socialistjude") då jag spände ögonen i de små liven, skällde så att saliven yrde och därefter kallade dem för "jävla små as", vände på klacken och gick. Här yttrar sig den tveksamma minen på mottagaren så fort jag utvecklar, förstår inte detta? Jag drog knappast fram knölpåken som skolmästarn gjorde på Lus-Mia (återigen en Astrid Lindgren-anekdot. Vad är det som händer med mig?). Om jag utvecklar, tänker ni se tveksamma ut då? Eller bara imponerade och kanske lite rädda, som sig bör?

2. Urinvägsinfektionen behöver en epilog. Den har fått så pass mycket utrymme här att något annat vore att förolämpa den. Här börjar folk se tveksamma ut då jag går in alltför mycket i detalj (exempelvis om vilken Star Trek-liknande ångmaskinsmanick som Herr Läkare körde upp var). Om jag utvecklar, men inte utvecklar så himla mycket, vill ni höra om det då?

(Eller har exakt alla som läser den här bloggen hört den historien in i den svettigaste detalj, så att folk kanske är lite trötta? Och rädda?)

3. Ett högst närvarande fenomen under hösten har varit grupparbeten. Grupparbeten, är som vi alla är förtrogna med, Djävulens gåva till studenter. Men man slås sällan så ofta av hur många original det finns i en normalstor universitetsklass. Jag har delat upp mina grupparbete-original i två kategorier, nämligen "fascinerande" och "dryg". Är det träligt att höra om människor ni aldrig träffat och med all sannolikhet aldrig kommer träffa? Är det någon kategori ni hellre läser om?

Vad säg ni?

som förritin

Att bo i min lägenhet är som att bo i en koffert i Vietnam under högsäsong just nu. Det är trångt. Det är mörkt. Och framförallt är det så jävla varmt att chilin på chiliblomman som hade den olyckliga platsen precis ovanför elementet ser ut som ett helt gäng med mycket ledsna och mycket skrumpna penisar. Varför vrider hon inte ner värmen, tänker ni. Och det ska jag förklara för er. Under hela hösten så har elementhelvetet vart trasigt. Värmen har inte varit på. Jag har vridit och studerat, pillat och resonerat och måttat slag och gråt mot den arma stackarn. Under tiden så har jag sovit i yllekoftan och låtsas att det var förritin'. Typ, att jag var kuvad piga på småländska landsbygden som delade kökssoffa med drängen Pär (som för övrigt saknar barnasinne och till slut tvingade mig att ringa vaktmästarn). 

Nu funkar det och jag har fått storhetsvansinne och vägrar skruva ner av rädsla att det pajar och jag tvingas vara småländsk piga igen. Serri, hybrisen som kommer av att leva som en varm människa har gjort mig galen. Då jag kom hem och det precis hade lagats och lägenheten var normaltempererad så slet jag av mig alla kläder och ba CHAOS REIGNS!!! 

Nej, inte riktigt. Men nästan.

Annars då?

Men gå och dö, Sverige.

Kombinationen SD:s grappgrappar som går och grappar sig med babianarmar som svingar järnrör på stan (men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre) i samband med Call Girl, i samband med Torka aldrig tårar-maraton, i samband med att det är så himla himla himla synd om Pär Ström, i samband med det onyanserade mediejublet kring Obamas valvinst ("där är han! JESUS, eller vemvare?") i samband med ändlös inläsning av feministiska (inom citattecken) perspektiv på Försvarsmakten dagarna i ända. Det, mina vänner, är en ekvivalenskedja som heter duga. Eller iallafall heter den politisk depression och Anna-drar-till-Norrland-och-lägger-sig-under-en-sten.

Nä, fan, hörni. Skratt int åt eländet. Min skål av cynism är ju redan full och det vette fanken om det är någon till gagn om den svämmar över.

(Exempel på detta kan vara min kära vän Julia som ringde och med tårar i rösten frågade mig om jag "trodde att allting kommer bli bra till slut?" FEL PERSON ATT RINGA, min kära)

Får hädanefter begränsa mig till att enbart kolla på tecknat. Å andra sidan så satt jag och fräste åt Madicken bara för att hon ville väl, så bänkar jag mig med ett Disney-maraton så kommer jag väl bara sitta där och göra postkoloniala analyser av hela skiten.

Nåja, det jag vill komma till. Filmtips till en mättad cyniker, tack? Nån endimensionell eskapism-dravel skulle vara ultimat.

Och om någon säger att Astrid skulle fått nobelpriset.

I fredags sa jag tack och hejdå till metodkursen. Lämnade in en ytterst halvhjärtad hemtenta och börjar nu ytterst halvhjärtat uppsatsskrivandet i hopp om att min okunskap om hur man skriver den här jävla grejen passerar omärkbart förbi. Tvekmacka på den. Min trötta hjärna orkade dock inte med någon form av firande (och att jag varit så asocial med min klass att jag inte ens vet vad han som sitter bredvid mig varje dag egentligen heter hjälper ju inte direkt) så jag och kakan tillbringade kvälla med rödvin framför diverse Astrid Lindgren-filmer. Tänkte att det skulle vara rogivande, få mig att tänka på den glada barndomen, med blommor i hår och sand i röva osv osv. Det funkade inte. Jag satt bara och var provocerad över alla idyller. Jag ville inte ut till skärgårn. Jag ville inte gå på luffen. Jag ville inte ens inte springa naken över en äng (för det var då själva fan vad ungar springer nakna i de där filmerna).

Saker jag blev irriterad över:

1. Att Malin inte bad sina jobbiga små amöbor till brorsor att hålla käften och lät henne hångla med Stockholmare bäst hon ville. Att hon med sitt blonda hår och väna uppsyn tillät di små liven att terrorisera henne över hela Saltkråkan tills det att Christer gav upp och åkte tillbaka till fastlandet. Hoppas innerligen att Malin så småningom flyttade hemifrån, flyttade in i kollektiv, började kedjeröka och halsa rödvin från flaskan och låg med alla välknäppta Stockholmare hon hittade.

2. Att käcka Alva käckt passade upp på små snorungar och lika gla för det var hon. Sju småsyskon hade Alva, men hon ääälskade barn så in i satan mycket att hon gärna ville kamma ut lössen på två till i resten av sitt liv. Käcka Alva jobbade hemskt gärna på självaste julafton, där hon tillochmed fick sitta och äta julgröt med Fru Madicken och Redaktör Madicken. Så länge hon dukade undan då alla ätit klart, vill säga. Till Alva hoppas jag att hon en dag flippade ut på moralkärringen Madicken, skrek att hon hatar barn och löss och därefter tog helvetesmaskinen och drog med sotarn till Minnesota.

Så. Sådärja. Mycket bättre, eller vad sägs. Ska hädanefter bara stirra in i väggen med mitt glad rödvin då jag skrivit klart tenta.

Att vara sin egen livscoach

Motiveringen kring att skriva C-uppsats utan någon som helst djupare kunskap om exakt hur man gör detta börjar bli allt luddigare. Igår var motivationen nere på noll, vilket manifesterades i emo-musik i tysta lässalen på bibblan och apatiskt sugande på snus. Idag prövar jag annan taktik, men helt ärligt så känner jag mig bara sorglig då jag lyssnar på "Independent Women" och fejkar att jag är lika grym som Beyoncé. Känner mig som min egen livscoach.