en sannerligen god höst

Någon gång nu i dagarna (?) har jag tänkt berätta en massa sköj ("") som har hänt under hösten. Tyvärr så upptäckte jag att det inte var en så lång lista och att varje gång jag berättar om allt det sköjiga så ser motparten lite tveksam ut. Eventuellt medlidande. Eventuellt rädd.

Exempel på COMING UP (obs ej on americas next top model utan på blogga):

1. I höstas så fann mitt civilkurage mig. Eller så fann min pms, sömnabstinens, hunger och undertryckta vrede mig. Jag intervenerade. Snutta på den, jomen gör det. Jag skällde nämligen ut ett gäng fjortisar som om jag vore en kommendör av högsta rank. Kände mig som Ernst-Hugo Järdegård i Kådisbellan (kallade dock inte någon för "socialistjude") då jag spände ögonen i de små liven, skällde så att saliven yrde och därefter kallade dem för "jävla små as", vände på klacken och gick. Här yttrar sig den tveksamma minen på mottagaren så fort jag utvecklar, förstår inte detta? Jag drog knappast fram knölpåken som skolmästarn gjorde på Lus-Mia (återigen en Astrid Lindgren-anekdot. Vad är det som händer med mig?). Om jag utvecklar, tänker ni se tveksamma ut då? Eller bara imponerade och kanske lite rädda, som sig bör?

2. Urinvägsinfektionen behöver en epilog. Den har fått så pass mycket utrymme här att något annat vore att förolämpa den. Här börjar folk se tveksamma ut då jag går in alltför mycket i detalj (exempelvis om vilken Star Trek-liknande ångmaskinsmanick som Herr Läkare körde upp var). Om jag utvecklar, men inte utvecklar så himla mycket, vill ni höra om det då?

(Eller har exakt alla som läser den här bloggen hört den historien in i den svettigaste detalj, så att folk kanske är lite trötta? Och rädda?)

3. Ett högst närvarande fenomen under hösten har varit grupparbeten. Grupparbeten, är som vi alla är förtrogna med, Djävulens gåva till studenter. Men man slås sällan så ofta av hur många original det finns i en normalstor universitetsklass. Jag har delat upp mina grupparbete-original i två kategorier, nämligen "fascinerande" och "dryg". Är det träligt att höra om människor ni aldrig träffat och med all sannolikhet aldrig kommer träffa? Är det någon kategori ni hellre läser om?

Vad säg ni?