Kombinationen SD:s grappgrappar som går och grappar sig med babianarmar som svingar järnrör på stan (men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre) i samband med Call Girl, i samband med Torka aldrig tårar-maraton, i samband med att det är så himla himla himla synd om Pär Ström, i samband med det onyanserade mediejublet kring Obamas valvinst ("där är han! JESUS, eller vemvare?") i samband med ändlös inläsning av feministiska (inom citattecken) perspektiv på Försvarsmakten dagarna i ända. Det, mina vänner, är en ekvivalenskedja som heter duga. Eller iallafall heter den politisk depression och Anna-drar-till-Norrland-och-lägger-sig-under-en-sten.
Nä, fan, hörni. Skratt int åt eländet. Min skål av cynism är ju redan full och det vette fanken om det är någon till gagn om den svämmar över.
(Exempel på detta kan vara min kära vän Julia som ringde och med tårar i rösten frågade mig om jag "trodde att allting kommer bli bra till slut?" FEL PERSON ATT RINGA, min kära)
Får hädanefter begränsa mig till att enbart kolla på tecknat. Å andra sidan så satt jag och fräste åt Madicken bara för att hon ville väl, så bänkar jag mig med ett Disney-maraton så kommer jag väl bara sitta där och göra postkoloniala analyser av hela skiten.
Nåja, det jag vill komma till. Filmtips till en mättad cyniker, tack? Nån endimensionell eskapism-dravel skulle vara ultimat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar