God Jul!

God jul önskar the Frykholm Five, sponsrat av Awkward Family Photos 2011.

Det kommer att vara tyst på bloggen i några dagar nu. Dels har min dator fått ett megavirus som äter upp den inifrån, dels så är jag hemma och nöjd och har således inget att gnälla över. Därmed, inget bloggmaterial.

Svar till läsaren

 Min vän Anna Ivarsson kommer med råd hur man råder bot på envisa urinvägsinfektioner:

"Men snutte. Jag tänker att du borde ha en sån vetekudde som man kan värma och så kan du linda den runt, liksom. På nåt vis. Mycket suspekt om du blir ertappad i den situationen med gozit i övrigt liksom."

Alltså kompis, linda runt HURDÅ? Linda runt VAD? Med tejp runt midjan på någe vis? Men då skulle den ju sitta för långt upp? Jag är inte ironisk, jag har serri funderat mycket och länge på detta. Menar du att man kanske snarare borde trycka in den i trosan som någon slags överdimensionerad, kokhet binda? Jag får rota fram mina mest rymliga stuprörsjeans isåfall. Och kanske ha en tröja som räcker mig till knäna, så att det inte ser ut som att jag helt plötsligt har blivit extremt välhängd.

Ja, det där var ett snoppskämt. Det har gått så långt nu.

Men snart kommer jag hem till Umeå, så kan vi klura vidare på detta IRL.

Lussejäveln

Lucianatten är den längsta, sägs det. Jag vet inte om det beror på mörkret eller om det är någon slags övertydlig symbolik som jag likväl inte förstår.

Hur som. Lucianatten är den längsta och det tror fan jag det eftersom jag var uppe med urinvägsinfektion hela natten. Hela. Natten. Sov en halvtimma på badrumsgolvet med en handduk som kudde men har utöver det gått från badrummet, till soffan, till sängen, till badrumsgolvet hela natten. Mot morgonkvisten fick jag för mig att det kanske skulle hjälpa att ta på sig kläder. Jeans. Jag vet inte hur jag resonerade riktigt. Så en halvtimma sovandes på soffan iklädd mina stuprörsjeans lyckades jag klämma in innan väckarklockan ringde.

Sen tog jag mig till vårdcentralen, i storm med tillhörande spöregn som piskade mig i ansiktet. För att sitta tre timmar i väntrummet, få betala dubbelt pris för att kissa i muggen då jag inte är folkbokförd i Göteborg (erkänn att det är för att ni hatar norrlänningar för att deras dialekt är charmigare än er. ERKÄNN.) och sedan få penicillin utskrivet.

Får jag den starka sortens penicillin, frågade jag. Nej, vi brukar vanligtvis börja med den här mildare sorten för urinvägsinfektion, sa läkaren vänligt.

Får. Jag. Denstarkaresortens. Penicillin. Sa jag, inte lika vänligt. Då fick jag det. I juletid är mänskan god.

Sen åkte jag hem i pissregnet, tog två alvedon och min första penicillintablett och sov i åtta timmar. Så, lucia är den längsta natten (och dagen om du sitter i ett knökfullt väntrum där alla luktar våt hund tack vare kombinationen storm och uteblivna spårvagnar). Glad lucia på er, PUSS.

Krittin, titta vad jag hitta.

Blondinbellaälskarn och jag.

dagens anna

(Jag rippar Kittes koncept lite nu, men jag kallar det för dagens anna och inte dagens jag. För att NYTÄNKANDEKREATIVINNOVATIV är mitt mellannamn, baby.)

Nina Hemmingssons illustrationer representerar ganska ofta dagens Anna:

Dagens jag, i ett nötskal. Dagens ingen social kompetens och min förkärlek till oversharing. Det var så lite så.

västkusten kan det där med stormar

Storm på västkusten. Autentisk bild med bara liiite posering.

Förra helgen var jag i Åsa och hälsade på Emmas föräldrar. (Åsa är en tätort utanför Göteborg, inte en person som jag varit i. Bara för att tydliggöra det för mamma en gång till.)

Åsa ligger precis vid havet och när vi anlände började det ropas ut stormvarningar på radion. Efter några timmar blev vi hemskickade för att hinna hem innan lokaltrafiken stängdes ner. Precis när jag hunnit hem så blev det storm fo sho'. Strömmen gick, fönsterrutorna lät som att de skulle gå sönder och jag tände värmeljus och spejade ut genom fönstret för att se om några lyktstolpar, eller helst hästar, skulle komma flygandes. Det gjorde det inte. Men ändå, sjukt spännande.

Vet ens försvaret vad det är de egentligen sysslar med?

"Ja, jag skulle också behöva gå och lägga mig. Jag ska ju bistå med hjälp vid olika typer av katastrofer, det kan ju ta hela natten."

Försvarets spotifyreklam suger. Hjälpa till vid katastrofer. Olika typer av katastrofer, vill säga. Så har ni en katastrof på gång, ring försvaret så kommer de med hjälp och, och, och... Ja, vad mer det är de nu ska göra. Att gå med i försvarsmakten ska nu låta husligt och mysigt. En gnutta spänning i vardagen bara, som milsvida klår diskbänksdiskussionerna på hemmaplan i coolhetsgrad.

Det är inte lätt att värva folk nuförtin.

angående könsneutrala äktenskap

Jag orkar inte skriva något. Men hittade den här på Linus Fremins blogg. Älskar Linus Fremin. Älskar videon.

Idag

Idag hittade jag ett falafelställe. Idag hittade jag ett falafelställe i vasastan. Idag hittade jag ett falafelställe i vasastan som sålde falafel med sesamsås, halloumi, hummus och majrova. Idag hittade jag ett falafelställe i vasastan som sålde falafel med sesamsås, halloumi, hummus och majrova för 35 spänn. 

Idag hittade jag ett falafelställe som ligger 50 meter från biblioteket där jag sedan 1,5 år tillbaka tillbringar all min vakna tid.

Katching. Jag är ganska säker på att det är detta second hand-bloggarna syftar på när de talar om "fynd".

ytterligare ett inlägg om en tenta

Jag klarade tentan. Alltså, en i högen av novembertentor (two down, one to go. Samtliga är salstentor, favvisen). Resultatet har legat uppe i två dagar och jag vågade inte kolla förrän imorse och då fick min vän göra det åt mig, delvis för att mina händer skakade för mycket.

Jag blev extremt chockerad. Sedan glad. Sedan chockerad igen. Sen irriterad över att jag var en halv poäng från VG. Somliga äro aldrig nöjda.

Slänger in en omotiverad bild på Ivazon från när vi levde loppan på Åsele marknad. Två år i rad. Skåda täckjackan i mitten av juli.

teknikens under, del 1

Morrn. Idag snoozade jag i fyra och en halv timme. Istället för att ha ångest över en halv dags förlorad pluggtid har jag hittat andra (roligare) tidsfördriv. Överst på listan är detta:

Öronljus! För att tops duger tydligen inte längre åt herrskapet. Du trycker ett spexigt litet ljus i örat som skapar ett vakuum som suger ut allt vax.Verkar fullständigt livsfarligt. Måste prova.

För övrigt fattar jag inte varför alla ser så harmoniska och änglalika ut (hon på den nedersta bilden verkar dock lite mer verklighetstrogen. I feel you, sister). Men att få en dammsugarslang inkörd i skallen kanske är en renande och behaglig upplevelse, vad vet lilla_jag89 liksom. Som No Doubt sa, I'm just a girl in the world.

push it

Alltså det här är serri heavy shit. Plus att man (läs: jag) blir sentimental över den tiden som musikvideorna kunde vara så okonstlade som den här. Det är i och för sig inte en tid jag minns, då jag är uppvuxen med ginger spice och pojkband, så sentimental är nog fel ord. Men ni fattar.

ska vi riva hela haket

Hej gogumman. Jag vet att du helst av allt vill dra till Thailand eller Kreta på chartersemester med *sol*, *sand*, *fäst* och *killar med sjuukt god parfym*, men snart är det ju jul och då kommer lilla_jag89 med lite sång, lite dans, lite naket och gör din värld lite, lite trevligare. Det blir väl kuuul. Då, då, då slår vi klackarna i taket, som på bilden ovan. Ser fram emot det massvis, kramen.

konsten att overshare-a

Igår skrev jag min tenta. Det gick bra tror jag. Det jobbigaste med tentor, förutom panikstressen innan och hetsläsningen, är när man sitter i skrivsalen och det är helt knäpptyst. Inte bara för att tystheten är ångestladdad och klockan tickar, utan för att varje jävla gång så gör sig min stressmage påmind. Högljutt påminner den mig och alla som sitter i närheten att den finns och tycker inte ooh-oooom det hääär. Mycket, mycket högljutt (tänk fyrfilig motorväg i Los Angeles) påpekar den detta, om och om igen, konstant från det att jag börjar skriva till det att jag lämnar in tentan och kliver ut ur skrivsalen . Då är den nöjd och belåten och helt lugn. Den jäveln.

Igår satt jag i fyra timmar i den där tysta skrivsalen. Det enda som lät var pennor som skrev, prassel med kladdpapper och någon ångestladdad, tårfylld suck då och då. Det och min mage som gav ifrån sig heimlichskrik med jämna mellanrum.

Som pricken över i:t så påpekade examinatorn att på grund av en vattenläcka så fungerar inte spolningen i toaletterna. Så använd inte dem under de fyra timmar ni tillbringar här. 

Fyra jobbiga timmar för mig och de som satt inom tjugo meters avstånd.

tentaförfallet

Kom just hem från en heldag på bibblo. Har börjat med smeknamn nu eftersom jag tycker vi kommit så himla långt i vår relation. Jag har haft tentavecka konstant hela november, plus föreläsningar, grupparbeten och en aldrig sinande mängd seminarier. Det är ju psykiskt påfrestande och allt det där, men. Men jag ser ju förjävlig ut.

Jag är aldrig hemma, så hushållssysslor får gå bort tillsvidare, inga konstigheter där. Min lägenhet luktar konstigt, men det känns inte jätteakut. Att jag tvättade håret med handtvål imorse känns ju däremot mindre lyckat. Eller att jag har slut på rena kläder nu igen. Dagens outfit bestod av ett par jeans som jag tror jag köpte någon gång på gymnasiet, alternativt sena högstadiet (då bootcut och låg midja var the shit) och en kofta som räckte mig till knäna, som jag tror någon glömde kvar här på min födelsedagsfest.

En klasskamrat tog en bild på mig imorse när jag rödögd och snorig (jo jag har passat på att bli förkyld också) infann mig på biblioteket med sällskap av en kaffetermos från Lidl som ger ifrån sig en omisskännlig och milsvida doft av våt hund. Vi skrattade, jag med en lätt hysterisk underton.

Tänkte lägga upp den här, som någon slags självterapi. Det skulle väl vara kuuul.
Sen kom jag på att så pass mycket självdistans har jag nog inte. Än. Kanske nästa gång.

Hej söndag, du är inge vidare.

Jag är trött, deppad och har mensvärk och förmodligen urinvägsinfektion. (Varje gång jag har något av de två sistnämnda måste jag påpeka det för hela världen. Jag vet inte riktigt varför, men det känns bättre då.) Jag har inte gjort någonting på hela dagen. Jag diskade och tyckte därmed att jag var så duktig att jag förtjänade att gå och lägga mig igen. Så det gjorde jag.

Nästa kurs börjar imorrn och jag vill inte. Jag är trött. Jag vill åka till Umeå, sitta framför brasan och äta mackor med mamma och Sten. Lägga mig i gästrummet/datarummet/syrummet (jag hänger aldrig med vad det är för rum egentligen. Det kan ha blivit ett flashigt gym nu.) och kika fram till våren någon gång.

Ni hör ju självömkandet här. Jag vill påpeka att det inte är något utöver det vanliga. Det är bara söndag. Jävla söndag. Oavsett om jag har plugg dagen efter eller inte och oavsett vilket humör jag är på och om jag har mensvärk eller urinvägsinfektion eller inte... Jävla söndag.

Ska nu träffa Tove som också har söndagsdepp. Äta billig pizza med billig öl på Kellys. Brukar vara det enda som får mig någotsånär normal igen. Wish me luck!

PS. Förut skrev jag ett långt inlägg om en genusdiskussion jag hamnade i på krogen i fredags. Det var långt, argt och ganska seriöst. Jag använde seriösa ord och kände mig extremt akademisk. Jag valde att inte publicera det (kan jag ens säga publicera? låter också för seriöst), av just denna anledning. Jag känner mig pubertal och töntig så fort jag försöker skriva seriöst. Jag har däremot inga problem med att publicera en massa blaj och självömkan uppenbarligen. Prioritera, Anna.

Don't you know the meaning of propriety?

I am not a Eunice Burns, I am the Eunice Burns.

Klarar inte jag den här tentan nu så tänker jag räkna ned från fem och skrika som Eunice.

Gråtmild är ett trevligt töntigt ord

En sekund att vara lite gråtmild och sentimental bara. En sekund, sen är jag normal igen. Det här inlägget av Linus Fremin.

Läs det och var gråtmild  i en sekund.

Kom att tänka på när jag och Linnea hade samtalsgrupper för tjejer i 14-årsåldern. Vi var sådär ömsom gråtmilda och peppade uppöver öronen, ömsom fly förbannade efter varje möte. Utmattande men fantastiskt och vi, eller kanske mest jag, ville bara säga till alla att stå uuut, det blir bätt-reeehee!

Måste börja med samtalsgrupper igen. Det enda intresset som jag aktivt tänker balansera med studier. Det och att göra spotifylistor. Ambitionen på topp och med briljansen i fokus.

Klargörande

Jag gör inte bara spotifylistor då jag kuggar på tentor eller tycker allmänt synd om mig själv. Som bevis på detta ger jag er min höstlista. Ingen röd tråd överhuvudtaget, men jag ser den redan som mitt lilla fjuniga, försvarslösa barn, så var snäll med den pretty please.

Jag tänkte förresten försöka skaffa mig en hobby snart. Det är tydligen i ropet nu.

22

Obligatoriska födelsedagsinlägget. 22 börjar bra. Jag blev för första gången i mitt liv inte firad på sängen på morgonen, men jag tycker att jag tog det med ro. Jag blev iallafall bjuden på födelsedagsfrukost, lunch, fika gånger två och öl på kvällen. Allt av diverse kompisgäng som turades om med uppvaktningen. Hemskt fina är de.

Ikväll ska jag bju' tillbaka med vin och ost. Det var ursprungligen tänkt till en liten, tapper skara. Detta då jag har något av en fobi för att kombinera olika kompisgäng och samtidigt leka värdinna. (Tänk om någon börjar slåss? Tänk om alla sitter så tysta och generade så att ett tistelmoln flyger förbi? Medan jag skrattar nervöst och försöker spola förbi reklamen på spotify? ) Men jag kunde inte vara så selektiv med så mycket bra folk runt omkring mig. Så nu väntar jag på att en stor, tapper skara ska trilla in vilken sekund som helst. Lägenheten har blivit putsad till sitt finaste jag, vilket innebär helt ok.

Trevlig kväll, ja må jag leva, ja må jag leva, etc etc, med mera med mera.

Supahguuurl

Misslyckande är pinsamt, tycker jag. Jag tror att det är en av de större anledningarna till att jag hade så bra studieresultat hela förra året; något annat vore pinsamt. Och det låter ju som ett fantastiskt lyckat resonemang.
Sen hjälpte det givetvis att jag då faktiskt pluggade någonting som jag tyckte var roligt, men det är en annan historia.

Men vafan. Även superhjältar, Lisbeth Salander eller Agneta i mitt fall, har väl sina smärtgränser för vad de pallar. Så, nu offentliggör jag mitt misslyckande för alla ni (fyra) som läser min blogg. På det enda sättet som jag kan hantera "traumatiska" händelser, nämligen genom att göra en spotifylista. Mina damer och herrar, I bring you kuggad!

Och om ni jämför med de andra spotifylistorna, exempelvis min fantastiska bitterfitta-lista, så tycker jag ändå att den här visar på tro på framtin'.

Mvh /Dramadrottningen

Jag söker efter en piff. Och då är det underförstått att det är jag som är puff.

 

Jag söker efter en tvillingsjäl. Någon som är som jag. Kort stubin, svårt att hålla sig till ämnet, har hår på bröstet och luktar äpple. Och då frågar jag dig, är det du?

Agneta. När jag blir stor ska jag bli Agneta. Det låter faktiskt fullkomligt rimligt.

Om ktb

Jag tänkte såhär, jag kan ju faktiskt ta och berätta lite om mitt nuvarande liv för omväxlingsskull. Och då kan jag helt enkelt inte börja någonannanstans än att berätta om lässalarna på kurs-och tidningsbiblioteket, hädanefter ktb.

Jag sitter på ktb nu. Jag har suttit på ktb sen klockan nio imorse. Ok, halv tio då. Ska det vara så jävla noga.

Jag pausade för lunch vid två. Jag har pausat för facebook var fjärde minut. Jag pausar inte för kaffe, det dricker jag hela tiden, men ibland måste jag pausa för att gå iväg och köpa mer. Men då springer jag. Ni hör ju effektiviteten, alltså, jag är sjukt imponerad av mig själv. Ibland sträcker jag på mig och ser mig runt i lässalen för att försäkra mig om att alla förstår hur imponerande jag är. De visar det inte, men det är de. Jag ser det på deras spända käkmuskler, jag ser sånt, det gör jag.

Jag sitter i den största tysta lässalen här, det är knökfullt med handelsmänniskor som ser blonda och välvårdade ut. I den största tysta lässalen med blonda, välvårdade handelsstudenter som sällskap ska man vara så jävla tyst att varje utandning är en kamp. Jag tappade min kaffetermos i golvet en gång och då såg folk på mig som om de ville slå ihjäl mig med den som tillhygge och tjejen bredvid mig hade tårar i ögonen av förskräckelse. Så här är vi tysta, ohälsosamt tysta, fattar ni det?

På ktb tillbringar jag alltså all min "självständiga studietid". Då jag gick i mellanstadiet hette det "eget arbete", det gör det tydligen inte på universitetsnivå. På ktb har jag oftast sällskap av kaffe, socker och någon form av nikotin. Mången hemtenta har skrivits enbart med hjälp av dessa följeslagare. Riktiga vänner behöver man egentligen inte. Kombinationen kaffe, socker och någon form av nikotin är däremot inte så bra för en stresskänslig mage. Det är inte så bra för min stresskänsliga mage, som egentligen inte är känslig specifikt mot stress, utan känslig mot livet i allmänhet. Mot ny mat, gammal mat, nya intryck, gamla intryck och så vidare.

Nu kommer vi till mitt problem med dig, ktb. Du är en stor, skräckinjagande ångestens borg som ingen vågar mucka med. Men jag måste ändå slutligen höja rösten. Varför varför varfööööör, finns det tre toalettbås på cirka 300 pers?  Min livskänsliga mage blir av detta ännu mer livskänslig. Bås. Med köer utanför. Alltid, alltid köer utanför. Med blonda, välvårdade handelsstudenter med bra hörsel som står och väntar. Och i kön är det sådär tyst som det alltid är då folk har druckit för mycket kaffe och inte har något val. De har inget val, ktb, förstår du det? Måste de så måste de och måste jag så måste jag. Vi må alla vara vänner på ktb (beroende på hur tysta vi är när vi andas) men jag känner att det börjar gå in lite på min privata bubbla nu. Jag känner mig kvävd, fattar du det ktb? Jag får ingen luft i det här förhållandet.

Nu går jag hem. Men vi ses imorrn.

säg inte fucking åt mig vad jag ska göra, göra, göra.

Senast i raden av uttryck som överanvänds och som jag generellt bara har ett brinnande förakt inför: Entreprenörskap, självförverkligande och nätverkande.

Snälla, samhällsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Jag fattar att ni måste avsäga er allt ansvar inför alla unga, tungt belånade eldsjälar som ni befarar kommer stå högutbildade och arbetslösa inom max tre år. Jag fattar det, verkligen. Det är en tung sak att ha på sitt samvete. Men använder ni ovan nämnda uttryck i, 1. samma mening, 2. samma mening mer än fyra gånger, och 3. dessutom har mage att försöka se klämkäcka, glada och blonda ut medan ni säger detta, som om ni bara vill syla kopior av egoboost i ögat på mig, då.

Då. Då får ni fan vänta eder en egoboost i sylat i skrevet av this bitch som inte har den minsta lust att utöver studera 120 % och samtidigt försöka jobba, att, och jag citerar; "skapa ett självförverkligande med hjälp av ett aktivt nätverkande och entreprenörskap". 

Med andra ord; för din dyra utbildning betyder inte ett skit, gömman. Bränn ut dig med att arrangera nollningfester inom kåren, eller något. För det skulle ju kännas självförverkligande.

Jaja. Ytterligare en anledning för mig att försöka fortsätta till en forskarutbildning, antar jag. Att sitta i ett dammigt arkiv med neddragna persienner och snöa in mig på extremt specifika ämnen, det skulle vara fint det. Noll minglande. Noll nätverkande och entreprenörskap. Ah, drömmen.

Förresten!

...click here for hot and sexxy summer grrls on sexxy hott vacation!

Det sociala monstret på g

Jag är inne i en extremt social fas just nu. Det är hemskt välkommet efter min extremt asociala fas som dominerade sensommaren och skolstarten. Väldigt trevligt. Tyvärr märker jag att bloggen försummas något av att jag har fått ett liv. Who knew, liksom?

Men jag ska skärpa mig. Tummis. Fortsätta en stadig bloggtakt. Grejen är att jag faktiskt väldigt ofta skriver långa, ganska detaljrika blogginlägg som aldrig publiceras eftersom jag alltid känner att, men hur kul är det här att läsa? På vilket sätt är det här givande för någon.

Får då påminna mig själv om att det inte är det som är grejen. Klart det inte är intressant eller relevant, det är ju en blogg! Total narcissism, för mitt eget höga nöje. Och förhoppningvis då och då för någon annan också.

Familjemys

Blogga får chilla lite nu i dagarna, jag har nämligen det mys som ger bloggen sitt namn. Jag har även Gunzillamys och Simonmys, men det är inte lika väletablerade begrepp.
Mamma bjuder på ikeasväng. Jag bjuder på glass och på det som man hittar i min kyl. Det är inte så mycket, mest knäckebröd och lite mjölk som snart går ut. Mamma stryker även mina gardiner och diskar mina vinglas, eftersom hon "tycker det är så roligt". Jag kollar på Ingen bor i skogen med Kakan och Simon, det tycker jag är roligt. Men vi är ju alla olika.

Maran

Igår fick jag, efter många om och men från adlibris, hem Maran av Lina Neidestam. Jag har inte hunnit läsa igenom den än, då jag känner att feministisk porr i folksagemiljö kräver en viss sinnesstämning som jag inte har just nu, när jag sitter på skolan elva timmar om dagen och skriver om kammarsystem. Så, ska det göras så ska det göras ordentligt. 

Däremot ligger den på, det i övrigt helt blanka, vardagsrumsbordet och väntar på uppmärksamhet. Och det fick den ju, första gången jag bjöd på inflyttningsfika och den fortfarande låg där och fläkte ut sig inför mina nya kursares oskyldiga ögon. Chilligt. Chillig tjej. Porr på vardagsrumsbordet, why not? Porr till påtåren? I mitt hem har vi inga hemligheter.

Återkommer med recension någon dag snart då jag känner mig särskilt djärv.

Apropå känsla för stil

Igår tvättade jag för första gången på ungefär en månad. Jag tvättade därmed exakt alla underkläder jag äger (i förrgår hade jag bikinitrosor på mig, hurra vad skönt och hygieniskt) och typ alla resterande klädesplagg också. Jag var sedan fantastisk nog att vika ihop kläderna innan jag la in dom. Kom då till insikten att jag äger inte mindre än nio transparanta tröjor. Alltså, såna där genomskinliga som ska visa bröna. Det är typ 3/4 av alla mina tröjor. Och ungefär hälften av alla klädesplagg jag äger. Som är genomskinliga.

Jag äger fem par strumpor totalt.

Ba' så att mamma vet att denna ansvarsfulla donna har stockat upp inför kommande vinter.

Han är inte farlig, bara man är varlig

Kollektivskadad

Jag har självdiagnostiserat mig. Jag är, förutom förkyld och lite bakfull, kollektivskadad. Tillåt mig utveckla (med mera med mera).

Jag har bott i kollektiv i olika formationer sedan hösten 2009 och det har varit fint på många sätt och vis. Man får ett naturligt socialt liv där man inte behöver anstränga sig, som någon slags substitutfamilj, varje kväll är myskväll och man får låna kläder av varandra om man inte orkar tvätta. Väldigt lyckat när man studerar på en ort hundra mil bort från sin biologiska familj.

Men, jag har alltid haft någon tanke om mig själv som en sorts ensamvarg som egentligen inte har det naturligt i sig att bo med en massa folk. Att jag har det bäst när jag bor själv. Som tjuren Ferdinand eller Bertil Enstöring. När jag gick i högstadiet hade jag som en inte så lyckad vana att skolka på eftermiddagarna och åka hem. Detta enbart för att huset stod tomt i cirkus nittio minuter mitt på dagen och jag ville glida runt och dricka oboy och njuta av tystnaden. Eller nåt. (Eller så var jag bara en lat snorunge som inte ville inte gå på SO-lektionen)

Nu när jag bor ensam för första gången sedan hösten 2008 fattar jag vilka skyhöga tankar jag har haft om mig själv på det här planet. Jag är inte Karin Boye, jag är en wimp. Jag är precis lika närhetstörstande och socialt beroende som alla andra. Får jag inte en daglig dos av socialt umgänge så blir jag det sociala monstret som våldsgästar folk och bjuder in sig själv på vin- och ostkväll. Som förresten borde tacka jeebus att hon har gratis sms numera, eftersom det sociala monstret är dyrt i drift. Särskilt i telefonkostnader.

Kollektivskadad. Med betoning på skadad, eftersom jag vägrar erkänna att det sociala monstret är mitt naturliga tillstånd. Jag är förstörd av att vara bortskämd med att ha ett dygnet-runt-socialt liv.
Och det kan ni ju tacka dom här mongosarna för.

 

Förra årets födelsedagskort, btw. Dagens teknik är fantastisk.

Åh, Ron Swanson

"The less I know about other people's affairs, the happier I am. I'm not interested in caring about people. I once worked with a guy for three years and never learned his name. Best friend I ever had. We still never talk sometimes."

Tentan är gjord och jag kan nu börja sova, äta och duscha regelbundet igen. Och som moset på tårtan (som Irma skulle sagt?) så har Parks & Recreation börjat igen. Festen likamed total.

Angående bakgrundsbilden

Visst är den stilig. Stiliga systrar.
Jag sabbar den dock lite genom att stå längst fram och titta rakt in i kameran. Med bara halva ansiktet on display. Vilken svår tjej. Den ger dock bilden en trevlig 90-tals-popband-vibe. (Eventuellt av den kristna helylle-sorten? Ser man inte något slags lugnande, tindrande ljus i mitt enda öga? Som för att visa eder vägen?)

Jag tänker mig i vilket fall som helst Ace of Base snarare än Kent.

Och förövrigt refererar jag allting till skivomslag eftersom jag har blivit helt besatt av det här. Och för att jag borde panikplugga inför min katastrof-tenta, givetvis.

Min far han ror

Alltså, tack vare att min kropp valde att ta ut sin hämnd på mig så gott som hela september, så står jag nu inför vad som förmodligen kommer bli min första underkända tenta på universitetsnivå. Jag försöker ta det med ro. Köra på och se vad som händer. Givetvis blir det lite lättare av att jag har en far som tillbringade cirkus 30 år på universitet och kommer med väl valda råd:

"Anna!

Eftersom du varit sjuk och kommit efter, har jag förstått att du hamnat i ett läge som är välbekant för mig

 

Efter ett långt liv med tentaläsning ( och allt annat) i sista stund kan jag ge lite tips om hur jag fixade (eller försökte fixa) tentor där jag börjat för sent och läst för lite.

Du har säkert hört det förut " jag hade ofta slätstrukna resultat, men det var i alla fall alltid bättre än jag förtjänade"

 

För det första har jag alltid läst in i det sista, även om jag insett att det är lönlöst, och det blir i alla fall alltid bättre än att ge upp

och när jag menar läst in i det sista, menar jag det bokstavligt, dvs jag har slutat i samma sekund som jag går in till tentan

 

För det andra har jag ändrat sätt att läsa sista dygnet / timmarna före tentan, dvs jag har skummat allt mer översktligt mot slutet av "hetsläsningen"

det där sista man läst på det sättet sitter ju inte kvar i minnet särskillt länge, och därför måste man skriva ner det först på tentan.

Alltså: man kan inte ta frågorna i tur och ordning, utan man måste också skumma tentan, och "backa bandet" mao svara först på det man läste sist. Det har hänt att jag vid genomläsning före inlämning , efter en lång salstenta, inte har en aning om hur jag kunde svaren på dom frågorna

 

Eftersom din förmåga att ta in stora mängder text på kort tid garanterat är bättre än min, antar jag att det här med minnet inte är nytt för dig

men jag är lite orolig för att du alltid varit så påläst att du inte inte har behövt använda paniklösningar tillräckligt ofta för att få rutin på vad som passar dig i dessa lägen

 

Glöm det där om att lära för livet, se till att klara tentan. Kommunalpolitik kan du lära dig sedan om du skulle bli intresserad."

 

Han är rar min far. Jag visste väl att jag skaffade honom för någonting.

Baksmällan

Den här bloggen föds ur kölvattnet av vad jag kommer benämna i mina hypotetiska memoarer som "baksmällan". (Vill nån av er sätta er ned och skriva mina memoarer är ni hemskt välkomna, jag vill gärna ha användning av mitt fyndiga kapitelnamn.) Baksmällan syftar alltså inte på alkohol eller på någon amerikansk film där tjocka, oattraktiva killar på något vänsters får ligga med snygga tjejer på fyllan. Det är däremot mitt samlingsnamn på min stressrelaterade apati (den mest opraktiska kombinationen i samband med heltidsstudier, btw) som kom att yttra sig både i kropp och hjärna efter en sensommar som var allt annat än smidig. Första gången jag fick smaka på vad stress kan få för direkta effekter och jag säger hej men nej till att bekanta mig vidare med det. Det gör nog hövvet och kroppen också, så där är vi rörande överens.

Så, nu vänder vi blad och chillar ned. Och bloggar däremellan.

gör om, gör rätt

Nu går vi back to basic, så att säga. Ni, jag, massa text och förhoppningsvis nån bild också. Kvantitet och förhoppningsvis kvalitet också. Åhej åhå, let's gå!