Metod, schmetod

Hörni. Jag sitter här och låtsas att jag kan metod. Bevisligen kan jag inte det, eftersom jag var tvungen att fråga Kristin igår på facebook vad metod var för något. Hon skrattade åt mig. Jag grät och åt upp min nya bästischoklad "Skotte", som dessutom tydligen är gubbchoklad eftersom den är proppad med russin och andra nyttigheter. För alla er andra kan jag bara informera er om att det är HELT OK att inte kunna metod. Det är det. Det är ett värdelöst hopkok av formler och ekvationer som tagit på sig finbyxan och låtsas den är vetenskap. Grattis metod, du fyller ingen funktion i denna värld överhuvudtaget. Hurra för dig!

Och därför ska ni inte, mina söta små, behöva sitta och ha ångest för att ni inte kan det.

Om ni inte ska börja skriva på er C-uppsats om en vecka. Då kanske det är kunskap som man behöver lära sig.

Vi ses på andra sidan.

Lyrre

I helgen har jag haft fint häng på besök. 

 

Samtliga syskon under samma tak under en hel helg. Dock ej mitt, utan Karins. Nog för att jag gillar mina syskon, men inte tillräckligt mycket för att trycka in alla på 25 kvm. Nån måtta fåre va. Pär hakade på diverse frukostar och middagar och gofikande och lyssnade snällt på alla anekdoter och insideskämt om diverse svunna släktingar, döda och levande husdjur och ex-partners från 90-talet. Jag njöt för fulla drag över att inte behöva befinna mig i hans sits och blev sedan nostalgisk över hur sjukligt lyxigt det känns när alla är samlade, precis som förritin. 

Den bästa ungjäveln

OBS! följande inlägg kan innehålla spår av lokalpatriotism. Man bör alltid kontakta läkare för att ta reda på eventuella allergier mot lokalpatriotism, då det är en sjukdom som drabbar alltför många. Lokalpatriotism kan komma från saker som rödvin i kombination med tentaplugg och samt ett överdrivet sentimentalt sinne. 



Det har ju varit jag och Göteborg i mer än två år nu. Då utbildningen börjar närma sig sitt slut (nåja, kandidaten är inom räckhåll. Dock så lär jag väl bli en av de där dryga vuxenstudenterna som suttit i skolbänken i cirkus 25 år och håller evighetslånga monologer om baljväxter mitt under en föreläsning) så börjar tankarna snurra kring om jag överhuvudtaget kan byta ut min bästa stad.

Att bo i Göteborg är ungefär som att vara förälder till en hyperaktiv treåring. Man är helt styrd av Göteborgs humör och spontana infall. Sällan får man njuta av sitt kaffe i lugn och ro. Vi snackar väderlek, alltså. För likt en treåring som fått äta calippo till middag, så kan Göteborg flippa och gå från att bara lugnt humma på i bakgrunden till THUNDERSTORMLIGHTENINGLION. Och likt treåringen vars blodomlopp nu fylls sakta men säkert med socker och den annalkande katastrofen är oundviklig, så biter man ilsket av Göteborg på samma sätt som treåringen.

Men vafaaan håller du pååå meeed, gastar man när fågelkvitter byts ut mot Armageddon-storm på två röda. Man går från harmoni till irritation och snäser åt treåringen Göteborg att chilla ner, lugna dig för i jävla helvetet, vi hade det ju så trevligt nyss, varför kan du inte uppföra dig helt plötsligt?

Under vintermånaderna går irritationen över calippobarnet Göteborg över till apati. Calippobarnet som ligger på golvet och skriker på Ica Maxi att jag vill ha bullar nuuuu, neeeej inte seeen, möts av den gråhyade föräldern med trugande, med mutande, med hotande, till det att föräldern slutligen ställer sig apatiskt i kön till kassan, hukar sig för stormen och rör inte en muskel av rädsla att förvärra hela jävligheten.

Och där står man. Till våren, ungefär. Då calippobarnet Göteborg bestämmer sig för att be om ursäkt och kompensera för månaderna av blåa tår och visar sig från sin allra bästa sida. Och som man faller för det jävla barnets fjäskande och gullande, man faller för det för att det är ju trots allt en fin ungjävel och man klamrar sig desperat fast.

Jajaja.

 Eftersom lill-kakan hatar folk som ber om ursäkt för att de inte bloggar så kommer jag inte att göra det. Men det kommer, det kommer (vem? höhöhö), jag lovar. Det är på g nu. Medan vi väntar så kan vi väl ta en titt på mig och se hur mycket som har förändrats sen sist.

¨

Jag har en vit vägg nu. Och flanellskjorta. Och så jävla platt och långt hår att jag måste genomföra ett namnbyte till Leffe, återuppta maiden och enbart äta mosbricka med extra ketchup (och inga jävla fjollgrönsaker, tack). 

Återkommer då jag har klippt mig.