Den bästa ungjäveln

OBS! följande inlägg kan innehålla spår av lokalpatriotism. Man bör alltid kontakta läkare för att ta reda på eventuella allergier mot lokalpatriotism, då det är en sjukdom som drabbar alltför många. Lokalpatriotism kan komma från saker som rödvin i kombination med tentaplugg och samt ett överdrivet sentimentalt sinne. 



Det har ju varit jag och Göteborg i mer än två år nu. Då utbildningen börjar närma sig sitt slut (nåja, kandidaten är inom räckhåll. Dock så lär jag väl bli en av de där dryga vuxenstudenterna som suttit i skolbänken i cirkus 25 år och håller evighetslånga monologer om baljväxter mitt under en föreläsning) så börjar tankarna snurra kring om jag överhuvudtaget kan byta ut min bästa stad.

Att bo i Göteborg är ungefär som att vara förälder till en hyperaktiv treåring. Man är helt styrd av Göteborgs humör och spontana infall. Sällan får man njuta av sitt kaffe i lugn och ro. Vi snackar väderlek, alltså. För likt en treåring som fått äta calippo till middag, så kan Göteborg flippa och gå från att bara lugnt humma på i bakgrunden till THUNDERSTORMLIGHTENINGLION. Och likt treåringen vars blodomlopp nu fylls sakta men säkert med socker och den annalkande katastrofen är oundviklig, så biter man ilsket av Göteborg på samma sätt som treåringen.

Men vafaaan håller du pååå meeed, gastar man när fågelkvitter byts ut mot Armageddon-storm på två röda. Man går från harmoni till irritation och snäser åt treåringen Göteborg att chilla ner, lugna dig för i jävla helvetet, vi hade det ju så trevligt nyss, varför kan du inte uppföra dig helt plötsligt?

Under vintermånaderna går irritationen över calippobarnet Göteborg över till apati. Calippobarnet som ligger på golvet och skriker på Ica Maxi att jag vill ha bullar nuuuu, neeeej inte seeen, möts av den gråhyade föräldern med trugande, med mutande, med hotande, till det att föräldern slutligen ställer sig apatiskt i kön till kassan, hukar sig för stormen och rör inte en muskel av rädsla att förvärra hela jävligheten.

Och där står man. Till våren, ungefär. Då calippobarnet Göteborg bestämmer sig för att be om ursäkt och kompensera för månaderna av blåa tår och visar sig från sin allra bästa sida. Och som man faller för det jävla barnets fjäskande och gullande, man faller för det för att det är ju trots allt en fin ungjävel och man klamrar sig desperat fast.