hej från panikslagen tjej

Bloggen oprioriterad pga panik.

Vi ses när stormen ebbat ut (if evvah).

Mvh;

Panik

en sannerligen god höst

Någon gång nu i dagarna (?) har jag tänkt berätta en massa sköj ("") som har hänt under hösten. Tyvärr så upptäckte jag att det inte var en så lång lista och att varje gång jag berättar om allt det sköjiga så ser motparten lite tveksam ut. Eventuellt medlidande. Eventuellt rädd.

Exempel på COMING UP (obs ej on americas next top model utan på blogga):

1. I höstas så fann mitt civilkurage mig. Eller så fann min pms, sömnabstinens, hunger och undertryckta vrede mig. Jag intervenerade. Snutta på den, jomen gör det. Jag skällde nämligen ut ett gäng fjortisar som om jag vore en kommendör av högsta rank. Kände mig som Ernst-Hugo Järdegård i Kådisbellan (kallade dock inte någon för "socialistjude") då jag spände ögonen i de små liven, skällde så att saliven yrde och därefter kallade dem för "jävla små as", vände på klacken och gick. Här yttrar sig den tveksamma minen på mottagaren så fort jag utvecklar, förstår inte detta? Jag drog knappast fram knölpåken som skolmästarn gjorde på Lus-Mia (återigen en Astrid Lindgren-anekdot. Vad är det som händer med mig?). Om jag utvecklar, tänker ni se tveksamma ut då? Eller bara imponerade och kanske lite rädda, som sig bör?

2. Urinvägsinfektionen behöver en epilog. Den har fått så pass mycket utrymme här att något annat vore att förolämpa den. Här börjar folk se tveksamma ut då jag går in alltför mycket i detalj (exempelvis om vilken Star Trek-liknande ångmaskinsmanick som Herr Läkare körde upp var). Om jag utvecklar, men inte utvecklar så himla mycket, vill ni höra om det då?

(Eller har exakt alla som läser den här bloggen hört den historien in i den svettigaste detalj, så att folk kanske är lite trötta? Och rädda?)

3. Ett högst närvarande fenomen under hösten har varit grupparbeten. Grupparbeten, är som vi alla är förtrogna med, Djävulens gåva till studenter. Men man slås sällan så ofta av hur många original det finns i en normalstor universitetsklass. Jag har delat upp mina grupparbete-original i två kategorier, nämligen "fascinerande" och "dryg". Är det träligt att höra om människor ni aldrig träffat och med all sannolikhet aldrig kommer träffa? Är det någon kategori ni hellre läser om?

Vad säg ni?

som förritin

Att bo i min lägenhet är som att bo i en koffert i Vietnam under högsäsong just nu. Det är trångt. Det är mörkt. Och framförallt är det så jävla varmt att chilin på chiliblomman som hade den olyckliga platsen precis ovanför elementet ser ut som ett helt gäng med mycket ledsna och mycket skrumpna penisar. Varför vrider hon inte ner värmen, tänker ni. Och det ska jag förklara för er. Under hela hösten så har elementhelvetet vart trasigt. Värmen har inte varit på. Jag har vridit och studerat, pillat och resonerat och måttat slag och gråt mot den arma stackarn. Under tiden så har jag sovit i yllekoftan och låtsas att det var förritin'. Typ, att jag var kuvad piga på småländska landsbygden som delade kökssoffa med drängen Pär (som för övrigt saknar barnasinne och till slut tvingade mig att ringa vaktmästarn). 

Nu funkar det och jag har fått storhetsvansinne och vägrar skruva ner av rädsla att det pajar och jag tvingas vara småländsk piga igen. Serri, hybrisen som kommer av att leva som en varm människa har gjort mig galen. Då jag kom hem och det precis hade lagats och lägenheten var normaltempererad så slet jag av mig alla kläder och ba CHAOS REIGNS!!! 

Nej, inte riktigt. Men nästan.

Annars då?

Men gå och dö, Sverige.

Kombinationen SD:s grappgrappar som går och grappar sig med babianarmar som svingar järnrör på stan (men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre) i samband med Call Girl, i samband med Torka aldrig tårar-maraton, i samband med att det är så himla himla himla synd om Pär Ström, i samband med det onyanserade mediejublet kring Obamas valvinst ("där är han! JESUS, eller vemvare?") i samband med ändlös inläsning av feministiska (inom citattecken) perspektiv på Försvarsmakten dagarna i ända. Det, mina vänner, är en ekvivalenskedja som heter duga. Eller iallafall heter den politisk depression och Anna-drar-till-Norrland-och-lägger-sig-under-en-sten.

Nä, fan, hörni. Skratt int åt eländet. Min skål av cynism är ju redan full och det vette fanken om det är någon till gagn om den svämmar över.

(Exempel på detta kan vara min kära vän Julia som ringde och med tårar i rösten frågade mig om jag "trodde att allting kommer bli bra till slut?" FEL PERSON ATT RINGA, min kära)

Får hädanefter begränsa mig till att enbart kolla på tecknat. Å andra sidan så satt jag och fräste åt Madicken bara för att hon ville väl, så bänkar jag mig med ett Disney-maraton så kommer jag väl bara sitta där och göra postkoloniala analyser av hela skiten.

Nåja, det jag vill komma till. Filmtips till en mättad cyniker, tack? Nån endimensionell eskapism-dravel skulle vara ultimat.

Och om någon säger att Astrid skulle fått nobelpriset.

I fredags sa jag tack och hejdå till metodkursen. Lämnade in en ytterst halvhjärtad hemtenta och börjar nu ytterst halvhjärtat uppsatsskrivandet i hopp om att min okunskap om hur man skriver den här jävla grejen passerar omärkbart förbi. Tvekmacka på den. Min trötta hjärna orkade dock inte med någon form av firande (och att jag varit så asocial med min klass att jag inte ens vet vad han som sitter bredvid mig varje dag egentligen heter hjälper ju inte direkt) så jag och kakan tillbringade kvälla med rödvin framför diverse Astrid Lindgren-filmer. Tänkte att det skulle vara rogivande, få mig att tänka på den glada barndomen, med blommor i hår och sand i röva osv osv. Det funkade inte. Jag satt bara och var provocerad över alla idyller. Jag ville inte ut till skärgårn. Jag ville inte gå på luffen. Jag ville inte ens inte springa naken över en äng (för det var då själva fan vad ungar springer nakna i de där filmerna).

Saker jag blev irriterad över:

1. Att Malin inte bad sina jobbiga små amöbor till brorsor att hålla käften och lät henne hångla med Stockholmare bäst hon ville. Att hon med sitt blonda hår och väna uppsyn tillät di små liven att terrorisera henne över hela Saltkråkan tills det att Christer gav upp och åkte tillbaka till fastlandet. Hoppas innerligen att Malin så småningom flyttade hemifrån, flyttade in i kollektiv, började kedjeröka och halsa rödvin från flaskan och låg med alla välknäppta Stockholmare hon hittade.

2. Att käcka Alva käckt passade upp på små snorungar och lika gla för det var hon. Sju småsyskon hade Alva, men hon ääälskade barn så in i satan mycket att hon gärna ville kamma ut lössen på två till i resten av sitt liv. Käcka Alva jobbade hemskt gärna på självaste julafton, där hon tillochmed fick sitta och äta julgröt med Fru Madicken och Redaktör Madicken. Så länge hon dukade undan då alla ätit klart, vill säga. Till Alva hoppas jag att hon en dag flippade ut på moralkärringen Madicken, skrek att hon hatar barn och löss och därefter tog helvetesmaskinen och drog med sotarn till Minnesota.

Så. Sådärja. Mycket bättre, eller vad sägs. Ska hädanefter bara stirra in i väggen med mitt glad rödvin då jag skrivit klart tenta.

Att vara sin egen livscoach

Motiveringen kring att skriva C-uppsats utan någon som helst djupare kunskap om exakt hur man gör detta börjar bli allt luddigare. Igår var motivationen nere på noll, vilket manifesterades i emo-musik i tysta lässalen på bibblan och apatiskt sugande på snus. Idag prövar jag annan taktik, men helt ärligt så känner jag mig bara sorglig då jag lyssnar på "Independent Women" och fejkar att jag är lika grym som Beyoncé. Känner mig som min egen livscoach.

Metod, schmetod

Hörni. Jag sitter här och låtsas att jag kan metod. Bevisligen kan jag inte det, eftersom jag var tvungen att fråga Kristin igår på facebook vad metod var för något. Hon skrattade åt mig. Jag grät och åt upp min nya bästischoklad "Skotte", som dessutom tydligen är gubbchoklad eftersom den är proppad med russin och andra nyttigheter. För alla er andra kan jag bara informera er om att det är HELT OK att inte kunna metod. Det är det. Det är ett värdelöst hopkok av formler och ekvationer som tagit på sig finbyxan och låtsas den är vetenskap. Grattis metod, du fyller ingen funktion i denna värld överhuvudtaget. Hurra för dig!

Och därför ska ni inte, mina söta små, behöva sitta och ha ångest för att ni inte kan det.

Om ni inte ska börja skriva på er C-uppsats om en vecka. Då kanske det är kunskap som man behöver lära sig.

Vi ses på andra sidan.

Lyrre

I helgen har jag haft fint häng på besök. 

 

Samtliga syskon under samma tak under en hel helg. Dock ej mitt, utan Karins. Nog för att jag gillar mina syskon, men inte tillräckligt mycket för att trycka in alla på 25 kvm. Nån måtta fåre va. Pär hakade på diverse frukostar och middagar och gofikande och lyssnade snällt på alla anekdoter och insideskämt om diverse svunna släktingar, döda och levande husdjur och ex-partners från 90-talet. Jag njöt för fulla drag över att inte behöva befinna mig i hans sits och blev sedan nostalgisk över hur sjukligt lyxigt det känns när alla är samlade, precis som förritin. 

Den bästa ungjäveln

OBS! följande inlägg kan innehålla spår av lokalpatriotism. Man bör alltid kontakta läkare för att ta reda på eventuella allergier mot lokalpatriotism, då det är en sjukdom som drabbar alltför många. Lokalpatriotism kan komma från saker som rödvin i kombination med tentaplugg och samt ett överdrivet sentimentalt sinne. 



Det har ju varit jag och Göteborg i mer än två år nu. Då utbildningen börjar närma sig sitt slut (nåja, kandidaten är inom räckhåll. Dock så lär jag väl bli en av de där dryga vuxenstudenterna som suttit i skolbänken i cirkus 25 år och håller evighetslånga monologer om baljväxter mitt under en föreläsning) så börjar tankarna snurra kring om jag överhuvudtaget kan byta ut min bästa stad.

Att bo i Göteborg är ungefär som att vara förälder till en hyperaktiv treåring. Man är helt styrd av Göteborgs humör och spontana infall. Sällan får man njuta av sitt kaffe i lugn och ro. Vi snackar väderlek, alltså. För likt en treåring som fått äta calippo till middag, så kan Göteborg flippa och gå från att bara lugnt humma på i bakgrunden till THUNDERSTORMLIGHTENINGLION. Och likt treåringen vars blodomlopp nu fylls sakta men säkert med socker och den annalkande katastrofen är oundviklig, så biter man ilsket av Göteborg på samma sätt som treåringen.

Men vafaaan håller du pååå meeed, gastar man när fågelkvitter byts ut mot Armageddon-storm på två röda. Man går från harmoni till irritation och snäser åt treåringen Göteborg att chilla ner, lugna dig för i jävla helvetet, vi hade det ju så trevligt nyss, varför kan du inte uppföra dig helt plötsligt?

Under vintermånaderna går irritationen över calippobarnet Göteborg över till apati. Calippobarnet som ligger på golvet och skriker på Ica Maxi att jag vill ha bullar nuuuu, neeeej inte seeen, möts av den gråhyade föräldern med trugande, med mutande, med hotande, till det att föräldern slutligen ställer sig apatiskt i kön till kassan, hukar sig för stormen och rör inte en muskel av rädsla att förvärra hela jävligheten.

Och där står man. Till våren, ungefär. Då calippobarnet Göteborg bestämmer sig för att be om ursäkt och kompensera för månaderna av blåa tår och visar sig från sin allra bästa sida. Och som man faller för det jävla barnets fjäskande och gullande, man faller för det för att det är ju trots allt en fin ungjävel och man klamrar sig desperat fast.

Jajaja.

 Eftersom lill-kakan hatar folk som ber om ursäkt för att de inte bloggar så kommer jag inte att göra det. Men det kommer, det kommer (vem? höhöhö), jag lovar. Det är på g nu. Medan vi väntar så kan vi väl ta en titt på mig och se hur mycket som har förändrats sen sist.

¨

Jag har en vit vägg nu. Och flanellskjorta. Och så jävla platt och långt hår att jag måste genomföra ett namnbyte till Leffe, återuppta maiden och enbart äta mosbricka med extra ketchup (och inga jävla fjollgrönsaker, tack). 

Återkommer då jag har klippt mig. 

Kompis, det är mycket nu

Alltså jag är ju medveten om att jag alltid gör såhär. Ett uppdateringsryck på bloggen en gång i kvartalet och sedan tystnad. Jag är även medveten om att ju längre det går mellan uppdateringarna, desto svårare blir det att uppdatera. Men förklara för mig, var är det tänkt att jag ska börja egentligen? 
Med b-uppsatsåbäket, det arma fanskapet, som lämnades in och lämnade efter sig en risig kropp och en motivation på noll? Eller, på en mer cheerful note, med Anna och Robert som knöt knuten och gjorde det med en sån stil att jag fortfarande är lite snörvlig och darrig på handen? Med flytten, som går till historien som fyra-timmars-flytten? Med nya lägenheten som har cappuccinofärgade väggar, men även en utsikt över en skogskyrkogård i majorna? Med jobbet, där tanterna  bänkar sig med hörapparater och medicindosetter framför EM och svär över italiensk fotbollsmoral?


Nä hörni, jag får fundera lite på detta. Så lovar jag att återkomma då trådarna knyts ihop. Tummis.

vaniljsås

Idag kastade en dam på jobbet vaniljsås på mig och kallade mig för "flicksnärta".  Alltså ej en galen kollega, utan en av de boende. Hade jag varit utvilad så hade jag förmodligen kunnat se det komiska i situationen och förundrats över hur vissa gamla människor förvandlas till seriefigurer vid en viss ålder. Men nu var jag inte utvilad. Jag var utarbetad, trött, hade skitigt hår, sår på fingrarna efter för mycket handsprit och gnagande och alla mina kläder luktade sjukhus. 


I en sådan situation är vaniljsås på kinden helt enkelt vaniljsås på kinden. Det vill säga, ganska oförtjänt och jävligt tröttsamt. 


Nu stryker vi ett streck över den här dagen genom att kolla på bilder av snygga människor. Först ut Barbara Streisand. 

unbreak my neck

Alltså, varför gör de inte såna här musikvideor längre? 90-talet kunde sin sak. Inget artsy-fartsy rejvande, inga substila undertoner och övertolkande och överredigerande, ba straight on hjärta och smärta. Och karlar som utövar tai-shi på gräsmattan. 

Spökstäder

Fredag kväll. Solo i Göteborg och underhåller mig genom att googla spökstäder. Är medveten om att detta är en underlig, eller ganska icke-cool, syssla en fredag kväll, men kan inte rå för fascinationen. Ge mig en mille och ett amerikanskt körkort och jag skulle strosa runt där på obestämd tid. Peta på mögliga bardiskar och leka Hells on Wheels.

Anna utövar mindfullness

I likhet med Karin så svämmar den här bloggen över av utkast. Jag har så sjukt mycket utkast som påbörjas men aldrig skrivs klart. Ambitiösa, genomarbetade texter som jag sitter och pillar med i en halv jävla evighet och sen ba.... Nä. Så blögga får vara kort och ganska meningslös för att det ska bli nå fart på na'. Opretentiös, låter trevligare. 

Som ni ser på bilden är jag sjukt hipp och inne just nu. Snackar dock inte om mittbenan eller det nyrenoverade, lövklädda rummet hos mina päron. Jag har förstått att det numera är väldigt trendigt att chilla. Folk ska gå ner i tid, reflektera, stanna upp i vardagen och hitta sig själv all over the place. Underbaraclara downshiftar och  mor och syster min förklarade vikten av "mindfullness" för mig igår över eftermiddagskaffet.  Cyniska och livscoachallergiska lilla jag blev givetvis lite provocerad av detta. Vilket medelklassproblem, sa jag. Måste vi nu hitta på nya fina termer för att göra det legitimt att chilla? Utövar jag min mindfullness då jag har Project Runway-maraton mitt på dagen, en onsdag? Eller måste jag meditera?

Fast mor min hade ju en poäng. I en vecka har jag legat i en hängmatta på tomtebo och ätit saker och tagit påtår efter påtår.  Det går oundvikligen under kategorin "livsnjuteri" och känns ganska välbehövligt.  Eller väldigt välbehövligt. Så mindfullness eller ba chilla, jag omfamnar dig nu och ett tag framöver. 

Mitt liv som efterbliven

Glädjen som uppstår när man har skrivit klart ett arbete på 7,5 hp (som i folkmun oftast benämns som detdärjävlakukigakukarbetet). Man lutar sig tillbaka. Man dricker en kopp kaffe. Man dricker sedan en kopp öl. Eller ett glas, om man har några rena sådana. Sedan dricker man flera. Hela tillvaron ba blåtjuter "UNNA DIG HÖR DU VAD JAG SÄGER UNNA DIGGGG!".

För att sedan, dagen efter, vakna upp lite bakfull och lite urinvägsinfektionig, men på det stora hela nöjd. Man släpar sitt ansvarsfulla, urinsvägsinfektioniga sköte till soffan med datorn i knät för att kolla igenom arbetet en sista gång.

För att då upptäcka. För att då upptäcka att man har glömt att skriva, eller överhuvudtaget nämna eller ens antyda, en hel sektion. En. Hel. Sektion. Något som kallas för "materialgenomgång", som instruktionerna till uppgiften belyser som "särskilt viktig", har bara fallit i glömska. Två tecken under max och jag har ingen "särskilt viktig" materialgenomgång. Jag har faktiskt ingen materialgenomgång överhuvudtaget, än mindre en särskilt viktig sådan.

Särskilt viktig?

Tre dagar innan inlämning. Ovanpå det pm som jag ännu inte har börjat med. En materialgenomgång.

Inte särskilt viktig, om ni frågar mig.

The Bucket List

Kör stenhårt på An Idiot Abroad nu. Känns väldigt 2010, men Karl Pilkington, alltså jag vet inte vart jag ska he mig själv. It should be the Allright Wall of China.

Började fundera på det där med en Bucket List. Jag har ju relativt nyligen kommit i underfund med att jag inte är den äventyrliga typen. Jag söker inte fara. Jag söker ju knappt spänning och med min nuvarande livssituation (vägrar skriva "livspussel" jag är ingen livscoach) så är rutiner det mest åtråvärda efter socker och förstahandskontrakt i central lägenhet. Att hoppa fallskärm, tatuera sig och sånt därnt hade väl varit sköj, men jag skulle aldrig orka lägga pengar på det. Köper hellre müsli så att jag kan äta frukost. Eller en stjärnmejsel, så att jag kan få ner helvetet som poserar som taklampa i min lägenhet.

Eller toapapper.

Iallafall. Jag snackade om en Bucket List med en kompis och hur vi än försökte styra samtalet så landade det likväl alltid i vem man skulle vilja örfila. Alltså, inte så mycket "något jag skulle vilja göra innan jag dör" snarare än "någon jag skulle vilja örfila innan jag dör". Då, då jävlar tog samtalet krut. Att få örfila ett valfritt urval av dryga människor, herregud. Jag blev så uppe i varv av tanken att jag inte kom på någonting annat.

Och ja, det låter väl aningen mindre stabilt och hälsosamt, men kära vänner, jag lovar er att det är nog så peppande. Geoffrey i Game of Thrones toppar just nu min lista.

Förslag?

Dagens outfit: gudarna gråter

Tog den fulaste bilden kanske någonsin på mig själv idag i skolan. Lägger upp den här som någon form av självhjälp. Självdistans, gotta catch em' all. 

Sen så satte jag upp håret i tofsar och tog på mig tweedkoftan för att känna mig lite festligare. Funkade bra.

Kärringtjafs

Angående det här som ivisen skriver om så bra.

Tänkte bara påpeka att själv så studerar jag vid en institution där institutionens största professor, föreläsare och forskare i skrivande stund hyllas på Pelle Billings blogg. Om det här att genuskärringtjafset ska hålla på och försöka framställa sig som en etablerad vetenskap, snarare än bara genuskärringtjafs. (Hörde jag någon viska det djupt fruktade ordet statsfeminism?)

Sluta gnälla och bring on the positivism, verkar vara grundtanken.

Hurra.

Angående mad men

Den här artikeln. Som min far skulle ha sagt; jomenvisst.

Jag erkänner, jag har aldrig kollat på Mad Men. Som med mycket annat i serieväg så missade jag den ursprungliga hypen eftersom jag ligger tryggt bevarad under min Twin Peaks-The Office-Game of Thrones-sten och när hypen slutligen hade lyckats nästla sig in, ställde jag mig aningen skeptisk. Inget ont om prickiga kjolar med getingmidja, hemmakokt björnbärsmarmelad, svinrygg och porslinslockar, det är fantastiska ting allihop. Det är romantiserandet av 50- och 60-talsmiljön som jag tycker skaver på något sätt. Som blir glamorös och pimpinett när jag får intrycket av att den mest var inrökt och förtryckande.

En rant om preventivmedel

 Obs, följande inlägg är vad vi skulle kalla en rant. www.thefreedictionary.com ger följande beskrivning av detta ord:

v. rant·ed, rant·ing, rants:

To utter or express with violence or extravagance: "a dictator who ranted his vitriol onto a captive audience."

 (Tyckte exemplet passade alldeles utmärkt för övrigt.)

Anyhow. Jag känner ju till dealen med hormonbaserade preventivmedel. Det är ingen hemlighet att jag är, milt uttryck, en skeptiker. Jag googlar runt ibland ändå ("för skojs skull"?) och likväl slutar det alltid med att jag håller på att bränna av och tror att allting är en gigantisk patriarkalisk konspiration där säkert sex sker på bekostnad av kvinnans välmående.

Biverkningar på p-plåster exempelvis.

"Vanliga biverkningar (1-10- per 100 kvinnor): Ömma bröst, huvudvärk, och illamående. Reaktioner på appliceringsstället, yrsel, migrän, trötthet, kräkning, diarré, gaser i magen, ont i magen, viktökning, humörförändringar, oregelbundna mensblödningar, flytningar, menssmärtor, svampinfektioner, klåda, hudirritation, muskelkramper och akne."

Ja. Jo. Min (relativt onyanserade) bild är en 15-årig Amanda som skaffat 15-årig kille, Kevin. Kevin gillar inte kondomer, det är ju som bekant att käka kola med papper och vafan, det tar ju bort hela det sköjiga med att ligga (dvs, vaginalt, heterosexuellt sex) och Amanda känner sitt ansvar. Så Amanda traskar pliktskyldigast in på ungdomsmottagningen för att se efter alternativ. Hon träffar en sköterska som sylar en karta p-piller i pannan på henne efter 30 sekunders samtal av typen "jaha, så du har skaffat pojkvän, har du några blodproppar i släkten, nädåså".

(Alternativt min favoritkommentar; jaha, bara kondom? Du tänker inte på ansvaaar, du?)

Utan att först berätta för Amanda att det finns en mycket reell chans att hon blir deprimerad, går upp i vikt, blir illamående och förmodligen inte kommer vilja ligga alls, men vad spelar det för roll nu när Kevin kan äta sina kolor så som Gud hade tänkt det. Det vill säga utan papper och med en oentusiastisk partner.

 Och jag veeet att de raddar upp en lista med biverkningar även om du går och köper dig en påse halstabletter och att det förmodligen finns paranoid schizofreni som eventuell biverkning när man använder barnnässpray. Men det hjälps fan inte. Oddsen för att glatt kunna trycka i sig hormoner utan det minsta problem är så pass dåliga att vi relativt lätt kan räkna ut att det finns en jävla massa kvinnor och tjejer som förmodligen mår apdåligt under långa perioder och utan att detta ifrågasätts någonstans. För vill du ligga så får du lida pin, eller något liknande.

Slut på rant.

Anna blir bjudn på storslagn fäst

Idag fick jag, komplett med vägbeskrivning, meny och bakispiller, en inbjudan till vad som skall bli alla tiders fest. För hörni, snart vankas det bröllop för det Ivarsson-Israelssonska hushållet och det var då fan om inte stenansiktet Frykholm blev så rörd att hon nästan fällde en tår ner på sitt knäckebrödsknastriga köksgolv. Jag som har lovat the bride to be att vara en Miranda och tycka att allting är pinsamt och överdrivet sentimentalt. Med nuvarande sinnestillstånd finns det dock en stor chans till att jag blir den sentimentala, rödnästa, fulla bröllopsgästen som alla undviker. Den som sitter och bölar vid bardisken och tvingar alla att lyssna på mina historier om hur jag och Anna var förritin'. Hur vi minsann gått genom eld och vatten för att få vara tillsammans och hur alla försökte förhindra vår vänskap.

(Det har vi inte och det gjorde de inte)

Här har vi na' i alla fall. Brudn'. Ung och ofördärvad. 

Pliktskyldigt, sentimentalt och mycket längre hyllningsinlägg utlovas innan den 7:e juli.

Om planering

Jag vill minnas att jag relativt nyligen (i bloggtermer, give or take några månader), skrev ett belåtet inlägg om hur nöööjd jag var att jag hade mitt på det torra. En definitiv plan för hösten, ett boende, ett jobb, osv. Ja jävlar, så nöööjd jag var, jag bara rullade runt och ålade och bökade runt i min belåtenhet.

Och så mitt i mina nyfunna rutiner och planerande:

 "Vi beslutade att vi erbjuder Er till en utbytesplats den terminstid Ni önskat vid Dublin University, DCU."

Jag är inte missnöjd. Jag är inte det. Jag känner bara att, vafan, för någon som just lärt sig boka tvättid innan trosorna har tagit slut så att man får klippa av ett par strumpbyxor och gilla läget, så är detta spontant-utbyte-i-ett-annat-land en aning overkill.

Jag ska åka till utomlandet, tagning 2

Avslöjandet av min spontaaana resa till Berlin fick inte de reaktioner jag hade visualiserat mig. Jag tänkte mig kommentarer av kalibern caps lock, utropstecken och svordomar (obs, glada sådana). Detta hade kanske delvis att göra med att jag redan avslöjat det IRL för alla ni som läser blögga. Och kanske för att en weekend till ett närliggande, europeiskt land inte framkallar samma respons idag som det gjorde på 1950-talet, när hela byn kom på fötterna och lagade kalops och surdegsbröd som färdkost till Gösta som skulle resa långväga till Skellefteå. Ko har blitt galn, sades det om Gösta då.

Men, bara för att göra det lite tydligare och ge er en till chans till peppad kommentar:

Mannen på bilden heter Karl Marx. I bakgrunden skymtar vi hans bff Friedrich Engels.

På lördag kommer jag att sitta i hans knä. 

Tankar?

Nördkomplex

Jag har börjat läsa igen. Läsa annat än kurslitteratur, vill säga. Ingen är mer förvånad än jag. Så i brist på annat så bjuppar jag på boklista, kanske främst för att jag såg högen på nattduksbordet och tyckte att blandningen av böcker sammanfattade mig bra. Så, jag ger er Nördanna (som ofta gränsar till en renodlad Töntanna) och Prettoanna i en härlig blandning.

Heartbreaking Work of Staggering Genius av David Eggers 

(utifall att någon tycker att Prettoanna slås ut av Nördanna så vill jag ba påpeka att omslaget även pryds av "Pulitzer Prize Finalist". Så. Ja. Det håller vi i åtanke. Fancy shit.)

 Zelda 2 - Kampen Fortsätter av Lina Neidestam

En klass för sig av Fanny Ambjörnsson

Oooch sist men inte minst men kanske sämst, Hunger Games av Suzanne Collins. 

Utnämnd av DN som "den nya twilight". Lästes ut över en natt.

Yes.

Jag har även sett alla avsnitt av robotserien "Äkta Människor" på SVT. Jag fnyser, stönar och utropar menåååååhsåjävladååååligt innan, under och efter varje avsnitt. Sedan ser jag nästa. Nördkomplex.

Internationella kvinnodagen på passivt-aggressivt vis

Glad internationella kvinnodagen! Eller grattis, förlåt, heja, vad som än behagas. Vi är alla vänner. (Skojaba, det är vi givetvis inte alls)

Men bara för att undvika årliga missförstånd och för att göra det lite, lite trevligare, så kan vi väl alla ta varandra i hand och enas om att vi idag inte firar ett biologiskt kön eller "kvinnligheten" (ba, don't even get me started, OK?). Vi firar kvinnorörelsen, vi firar feminismen och så visar vi en liten gnutta tacksamhet, ödmjukhet, och/eller beundran för de som har gjort och de som fortfarande gör denna kamp möjlig. Och vad fan, vill du göra det genom att slänga ut en gratulation så ser jag inte problemet.

Det är för övrigt helt OK att överanvända ordet "kamp" idag, utan att bli utpekad som klyschig idealist. Hurra #2!

Jon Rafmans "Google street views"

Tillsammans med sjukstugeockupationen i Dorotea och introt i "Resan till Melonia" är det här det finaste jag sett på länge.

Undersköna landskap, motorcykelolyckor, ensamma vandrare, prostituerade i gatuhörn, vildhästar och tungt beväpnade poliser som muddrar kids i baskettröjor. Ögonblicksbilder i sin renaste form. Bra skit.

En litn grej bara.

Inte för att få det att verka som att jag har blivit en sån där spontaaaan och livsbejakande person som bara "tar dagen som den kommer c'est la vie carpe diem hakuna matata" (stor skillnad på att vara spontan och att bara vara oplanerad), MEN NU ÄR BILJETTER BOKADE TILL BERLIN.

Och så har jag möblerat om här på blögga och bytt ut systerdelegationen till en annan systerdelegation. Det är stora tider vi lever i, kamrater.

Ok, mer utbroderade blogginlägg har önskats. Utbroderade blogginlägg med mer djup än vad som kan mätas i ett youtubeklipp, uppenbarligen. Ursäkta, men har vi träffats, vill jag säga då, gillar du inte långhåriga pianister eller klipp på när tjocka barn ramlar från trampoliner, så kan du ba draaa. Men vi gör väl ett försök.

2012 ska förhoppningsvis vara året utan framtidsångest. Utan massiva mängder framtidsångest iallafall, ska det vara ångest så får den komma i små, praktiska endoseringar med återslutningsbar kant. Och med en nypa salt, tack. Bra tecken på att detta känns rimligt är att jag har boende och, wait for it, en plan för hösten. Alltså, för att bara betona hur extraordinärt detta är: jag har en utbildning jag, relativt otippat, trivs med. Jag har jobb. Jag har sommarjobb. Jag vet vad jag ska göra i höst. Och jag har garanterat boende, förmodligen med chans till ännu centralare boende om jag känner för det.

Det här låter väl som ganska rimliga krav på vardagen för de flesta, men i Annaland är saker som bekant mycket mer diffusa och oplanerade. I Annaland tycker vi att alla är duktiga om de bokar tvätttid innan trosorna tagit slut. Så när jag sitter och trycker på en bekväm ettårsplan så är jag otroligt nöjd och belåten med mig själv. En klapp på axeln åt 2012-Anna och samtidigt slänger vi in en medlidsam klapp på hövvet åt 2011-Anna och säger att allting kommer bli braaa.

Och så lyssnar ni på den här listan, läser den här artikeln (som motvikt till gårdagens) och kollar på den här filmen.

Dagens skämskudde

Godmorgon. Och varsågod.

Hälsningar från statsvetenskapliga institutionen i Göteborg.

Blödig

Jag har varit ovanligt blödig nu i dagarna. Bara sådär, ingen speciell anledning. Dock inte Julie Andrews-the-hills-are-alive-hyper, utan på ett belevat och stillsamt sätt. Kontrollerat blödig, utan underton av hysteria, det låter väl coolare?

Två huvudsakliga grejer har kickat igång blödigheten. Först sjukstugeockupationen i Dorotea. Så oförklarligt fint att underläppen började darra så smått där inne i tysta lässalen på bibblo. 

Sedan den här. Ingen orkar med youtubeklipp på bloggar (ey Hannes?), men jag befaller er att titta på den. Iallafall Ivazon. Jag vet att du läser detta och som mina enda trogna bloggläsare så kommer du inte komma undan. Det är din plikt.

Säg vem det facking var

Tänkte ba svänga förbi och säga att jag är fruktansvärt less på debatter i SVT som gnäller fram och tillbaka om Margaret Thatcher var en feministisk ikon eller bara en egensinnig barnaslukare. Är detta, på rikt, en fråga som folk ställer sig? Diskuterar vi verkligen om en nyliberal, hyperkonservativ politiker, trots allt skall ses som en feministisk förebild? Gör vi det? "Men hon var ju ond?" "Jaa, men hon var ju kvinna!" "Fast det har väl inte så mycket med hennes politik att göra, jag menar, Falklandskriget..." "Kvinna! Fortfarande kvinna! Alltså inte pure evil! Förebild! Som Blondinbella! EGOBOOST!"

Varför har Thatcher helt plötsligt målats upp i ett rosenskimrande ljus igen? När blev det "inne" att kalla Thatcher en förebild av något slag, än mindre en feministisk sådan? Varför har den romantiseringen plötsligt fått sig ett uppsving? Vem var det som facking mytbildade?

Computer says no.

Eh, ja, och ganska exakt såhär gick det då jag skulle tuffa till mig och skälla ut vårdcentralen idag. Ok, vårdcentralen. Ni må ha en sömnig, nasal receptionist på er sida, men jag har en fem månaders urinvägsinfektion på min sida och ni ska fan inte underskatta den naturkraften. De kallar mig hurricane Anna.

 

Detta är inte över.

Hon är inte faaarlig, bara man är vaaarlig

Försökte se hotfull ut. Gick inge bra. Jag är väl alldeles för himla gullig, helt enkelt.

Happ, som ursäkt för frånvaron får bjuppar jag på en bild på mig själv i min nya Jennifer Aniston-frilla. Plattad till infinitum för att jag inte ska se för fluffig och gullig ut. Det är så  mycket annat som ser fluffigt och gulligt ut på mig nämligen. Men Anna, är det verkligen inne med 90-talsfrippan igen, tänker ni. Är det inte bara Jennifer som hade ett entourage med stylister hängandes efter sig dagarna i ända, som klarade av det, tänker ni. Ja, jag vet inte, JAG VET INTE.

Hursom, på bilden ser jag så rysligt hotfull och faaarlig ut eftersom jag just i denna stund har tagit djupa, meditativa andetag och stålsatt mig. För nu fan ska jag ringa och skälla ut vårdcentralen. Jag har tillochmed gjort ett talmanus. Ja, hej, ni minns kanske mig, jag har ju varit hos er en gång i månaden det senaste halvåret. Ehh, nähä. Mitt personnummer, ja...

Och är läkaren "inte inne" eller "sjuk" eller "pappaledig" eller "vill inte prata med mig" så låter jag inte det kväva min kampanda (är det ett ord? låter som något nazi-relaterat?), då, då, då, får jag väl gå ut och skälla på en lyktstolpe eller nåt.

2011

Jag funderade över det här om en årssammanfattning av 2011. Stora händelser, vad som var bra, vad som var mindre bra och så vidare. Skrev en sån där lista med frågor och svar, men kände att den blev förjävla tråkig. Så som de ofta blir. Så, eftersom 2011 var ett hyggligt år, fullt godkänt men ingen hejdundrande fest, så gör vi det snabbt istället.

Minus med 2011: Den totala fattigdomen under våren och sensommaren, min bostadskris som utmynnade i en ångestladdad sensommar, västkustvädret, urinvägsinfektioner igenigenooochigen, den skakiga starten på Stats A och stressnivån som nådde oanade höjder.

Plus med 2011: Fint nytt folk som vägde upp allt det dåliga under 2011, ett bra jobb, sista-minuten-lägenheten som visade sig vara en keeper, att jag är så fantastiskt grym som tog mig igenom november månad (som går till historien som "tre-salstentor-på-fyra-veckor-månaden") och att jag typ för första gången någonsin fick skälla ut en person efter noter. Läskigt men välbehövligt.

Sammanfattningsvis, så önskar jag 2012 att alla relationer jag samlat på mig består och utvecklas, ett förstahandskontrakt, en femårsplan, minst en resa till Berlin, större stresstålighet och att Adam Alsing slutar synas i media. Schulmansklanen får gärna stryka med.

Ska det vara så svårt.