som förritin

Att bo i min lägenhet är som att bo i en koffert i Vietnam under högsäsong just nu. Det är trångt. Det är mörkt. Och framförallt är det så jävla varmt att chilin på chiliblomman som hade den olyckliga platsen precis ovanför elementet ser ut som ett helt gäng med mycket ledsna och mycket skrumpna penisar. Varför vrider hon inte ner värmen, tänker ni. Och det ska jag förklara för er. Under hela hösten så har elementhelvetet vart trasigt. Värmen har inte varit på. Jag har vridit och studerat, pillat och resonerat och måttat slag och gråt mot den arma stackarn. Under tiden så har jag sovit i yllekoftan och låtsas att det var förritin'. Typ, att jag var kuvad piga på småländska landsbygden som delade kökssoffa med drängen Pär (som för övrigt saknar barnasinne och till slut tvingade mig att ringa vaktmästarn). 

Nu funkar det och jag har fått storhetsvansinne och vägrar skruva ner av rädsla att det pajar och jag tvingas vara småländsk piga igen. Serri, hybrisen som kommer av att leva som en varm människa har gjort mig galen. Då jag kom hem och det precis hade lagats och lägenheten var normaltempererad så slet jag av mig alla kläder och ba CHAOS REIGNS!!! 

Nej, inte riktigt. Men nästan.

Annars då?