Gråtmild är ett trevligt töntigt ord

En sekund att vara lite gråtmild och sentimental bara. En sekund, sen är jag normal igen. Det här inlägget av Linus Fremin.

Läs det och var gråtmild  i en sekund.

Kom att tänka på när jag och Linnea hade samtalsgrupper för tjejer i 14-årsåldern. Vi var sådär ömsom gråtmilda och peppade uppöver öronen, ömsom fly förbannade efter varje möte. Utmattande men fantastiskt och vi, eller kanske mest jag, ville bara säga till alla att stå uuut, det blir bätt-reeehee!

Måste börja med samtalsgrupper igen. Det enda intresset som jag aktivt tänker balansera med studier. Det och att göra spotifylistor. Ambitionen på topp och med briljansen i fokus.

Klargörande

Jag gör inte bara spotifylistor då jag kuggar på tentor eller tycker allmänt synd om mig själv. Som bevis på detta ger jag er min höstlista. Ingen röd tråd överhuvudtaget, men jag ser den redan som mitt lilla fjuniga, försvarslösa barn, så var snäll med den pretty please.

Jag tänkte förresten försöka skaffa mig en hobby snart. Det är tydligen i ropet nu.

22

Obligatoriska födelsedagsinlägget. 22 börjar bra. Jag blev för första gången i mitt liv inte firad på sängen på morgonen, men jag tycker att jag tog det med ro. Jag blev iallafall bjuden på födelsedagsfrukost, lunch, fika gånger två och öl på kvällen. Allt av diverse kompisgäng som turades om med uppvaktningen. Hemskt fina är de.

Ikväll ska jag bju' tillbaka med vin och ost. Det var ursprungligen tänkt till en liten, tapper skara. Detta då jag har något av en fobi för att kombinera olika kompisgäng och samtidigt leka värdinna. (Tänk om någon börjar slåss? Tänk om alla sitter så tysta och generade så att ett tistelmoln flyger förbi? Medan jag skrattar nervöst och försöker spola förbi reklamen på spotify? ) Men jag kunde inte vara så selektiv med så mycket bra folk runt omkring mig. Så nu väntar jag på att en stor, tapper skara ska trilla in vilken sekund som helst. Lägenheten har blivit putsad till sitt finaste jag, vilket innebär helt ok.

Trevlig kväll, ja må jag leva, ja må jag leva, etc etc, med mera med mera.

Supahguuurl

Misslyckande är pinsamt, tycker jag. Jag tror att det är en av de större anledningarna till att jag hade så bra studieresultat hela förra året; något annat vore pinsamt. Och det låter ju som ett fantastiskt lyckat resonemang.
Sen hjälpte det givetvis att jag då faktiskt pluggade någonting som jag tyckte var roligt, men det är en annan historia.

Men vafan. Även superhjältar, Lisbeth Salander eller Agneta i mitt fall, har väl sina smärtgränser för vad de pallar. Så, nu offentliggör jag mitt misslyckande för alla ni (fyra) som läser min blogg. På det enda sättet som jag kan hantera "traumatiska" händelser, nämligen genom att göra en spotifylista. Mina damer och herrar, I bring you kuggad!

Och om ni jämför med de andra spotifylistorna, exempelvis min fantastiska bitterfitta-lista, så tycker jag ändå att den här visar på tro på framtin'.

Mvh /Dramadrottningen

Jag söker efter en piff. Och då är det underförstått att det är jag som är puff.

 

Jag söker efter en tvillingsjäl. Någon som är som jag. Kort stubin, svårt att hålla sig till ämnet, har hår på bröstet och luktar äpple. Och då frågar jag dig, är det du?

Agneta. När jag blir stor ska jag bli Agneta. Det låter faktiskt fullkomligt rimligt.

Om ktb

Jag tänkte såhär, jag kan ju faktiskt ta och berätta lite om mitt nuvarande liv för omväxlingsskull. Och då kan jag helt enkelt inte börja någonannanstans än att berätta om lässalarna på kurs-och tidningsbiblioteket, hädanefter ktb.

Jag sitter på ktb nu. Jag har suttit på ktb sen klockan nio imorse. Ok, halv tio då. Ska det vara så jävla noga.

Jag pausade för lunch vid två. Jag har pausat för facebook var fjärde minut. Jag pausar inte för kaffe, det dricker jag hela tiden, men ibland måste jag pausa för att gå iväg och köpa mer. Men då springer jag. Ni hör ju effektiviteten, alltså, jag är sjukt imponerad av mig själv. Ibland sträcker jag på mig och ser mig runt i lässalen för att försäkra mig om att alla förstår hur imponerande jag är. De visar det inte, men det är de. Jag ser det på deras spända käkmuskler, jag ser sånt, det gör jag.

Jag sitter i den största tysta lässalen här, det är knökfullt med handelsmänniskor som ser blonda och välvårdade ut. I den största tysta lässalen med blonda, välvårdade handelsstudenter som sällskap ska man vara så jävla tyst att varje utandning är en kamp. Jag tappade min kaffetermos i golvet en gång och då såg folk på mig som om de ville slå ihjäl mig med den som tillhygge och tjejen bredvid mig hade tårar i ögonen av förskräckelse. Så här är vi tysta, ohälsosamt tysta, fattar ni det?

På ktb tillbringar jag alltså all min "självständiga studietid". Då jag gick i mellanstadiet hette det "eget arbete", det gör det tydligen inte på universitetsnivå. På ktb har jag oftast sällskap av kaffe, socker och någon form av nikotin. Mången hemtenta har skrivits enbart med hjälp av dessa följeslagare. Riktiga vänner behöver man egentligen inte. Kombinationen kaffe, socker och någon form av nikotin är däremot inte så bra för en stresskänslig mage. Det är inte så bra för min stresskänsliga mage, som egentligen inte är känslig specifikt mot stress, utan känslig mot livet i allmänhet. Mot ny mat, gammal mat, nya intryck, gamla intryck och så vidare.

Nu kommer vi till mitt problem med dig, ktb. Du är en stor, skräckinjagande ångestens borg som ingen vågar mucka med. Men jag måste ändå slutligen höja rösten. Varför varför varfööööör, finns det tre toalettbås på cirka 300 pers?  Min livskänsliga mage blir av detta ännu mer livskänslig. Bås. Med köer utanför. Alltid, alltid köer utanför. Med blonda, välvårdade handelsstudenter med bra hörsel som står och väntar. Och i kön är det sådär tyst som det alltid är då folk har druckit för mycket kaffe och inte har något val. De har inget val, ktb, förstår du det? Måste de så måste de och måste jag så måste jag. Vi må alla vara vänner på ktb (beroende på hur tysta vi är när vi andas) men jag känner att det börjar gå in lite på min privata bubbla nu. Jag känner mig kvävd, fattar du det ktb? Jag får ingen luft i det här förhållandet.

Nu går jag hem. Men vi ses imorrn.

säg inte fucking åt mig vad jag ska göra, göra, göra.

Senast i raden av uttryck som överanvänds och som jag generellt bara har ett brinnande förakt inför: Entreprenörskap, självförverkligande och nätverkande.

Snälla, samhällsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Jag fattar att ni måste avsäga er allt ansvar inför alla unga, tungt belånade eldsjälar som ni befarar kommer stå högutbildade och arbetslösa inom max tre år. Jag fattar det, verkligen. Det är en tung sak att ha på sitt samvete. Men använder ni ovan nämnda uttryck i, 1. samma mening, 2. samma mening mer än fyra gånger, och 3. dessutom har mage att försöka se klämkäcka, glada och blonda ut medan ni säger detta, som om ni bara vill syla kopior av egoboost i ögat på mig, då.

Då. Då får ni fan vänta eder en egoboost i sylat i skrevet av this bitch som inte har den minsta lust att utöver studera 120 % och samtidigt försöka jobba, att, och jag citerar; "skapa ett självförverkligande med hjälp av ett aktivt nätverkande och entreprenörskap". 

Med andra ord; för din dyra utbildning betyder inte ett skit, gömman. Bränn ut dig med att arrangera nollningfester inom kåren, eller något. För det skulle ju kännas självförverkligande.

Jaja. Ytterligare en anledning för mig att försöka fortsätta till en forskarutbildning, antar jag. Att sitta i ett dammigt arkiv med neddragna persienner och snöa in mig på extremt specifika ämnen, det skulle vara fint det. Noll minglande. Noll nätverkande och entreprenörskap. Ah, drömmen.

Förresten!

...click here for hot and sexxy summer grrls on sexxy hott vacation!

Det sociala monstret på g

Jag är inne i en extremt social fas just nu. Det är hemskt välkommet efter min extremt asociala fas som dominerade sensommaren och skolstarten. Väldigt trevligt. Tyvärr märker jag att bloggen försummas något av att jag har fått ett liv. Who knew, liksom?

Men jag ska skärpa mig. Tummis. Fortsätta en stadig bloggtakt. Grejen är att jag faktiskt väldigt ofta skriver långa, ganska detaljrika blogginlägg som aldrig publiceras eftersom jag alltid känner att, men hur kul är det här att läsa? På vilket sätt är det här givande för någon.

Får då påminna mig själv om att det inte är det som är grejen. Klart det inte är intressant eller relevant, det är ju en blogg! Total narcissism, för mitt eget höga nöje. Och förhoppningvis då och då för någon annan också.

Familjemys

Blogga får chilla lite nu i dagarna, jag har nämligen det mys som ger bloggen sitt namn. Jag har även Gunzillamys och Simonmys, men det är inte lika väletablerade begrepp.
Mamma bjuder på ikeasväng. Jag bjuder på glass och på det som man hittar i min kyl. Det är inte så mycket, mest knäckebröd och lite mjölk som snart går ut. Mamma stryker även mina gardiner och diskar mina vinglas, eftersom hon "tycker det är så roligt". Jag kollar på Ingen bor i skogen med Kakan och Simon, det tycker jag är roligt. Men vi är ju alla olika.

Maran

Igår fick jag, efter många om och men från adlibris, hem Maran av Lina Neidestam. Jag har inte hunnit läsa igenom den än, då jag känner att feministisk porr i folksagemiljö kräver en viss sinnesstämning som jag inte har just nu, när jag sitter på skolan elva timmar om dagen och skriver om kammarsystem. Så, ska det göras så ska det göras ordentligt. 

Däremot ligger den på, det i övrigt helt blanka, vardagsrumsbordet och väntar på uppmärksamhet. Och det fick den ju, första gången jag bjöd på inflyttningsfika och den fortfarande låg där och fläkte ut sig inför mina nya kursares oskyldiga ögon. Chilligt. Chillig tjej. Porr på vardagsrumsbordet, why not? Porr till påtåren? I mitt hem har vi inga hemligheter.

Återkommer med recension någon dag snart då jag känner mig särskilt djärv.

Apropå känsla för stil

Igår tvättade jag för första gången på ungefär en månad. Jag tvättade därmed exakt alla underkläder jag äger (i förrgår hade jag bikinitrosor på mig, hurra vad skönt och hygieniskt) och typ alla resterande klädesplagg också. Jag var sedan fantastisk nog att vika ihop kläderna innan jag la in dom. Kom då till insikten att jag äger inte mindre än nio transparanta tröjor. Alltså, såna där genomskinliga som ska visa bröna. Det är typ 3/4 av alla mina tröjor. Och ungefär hälften av alla klädesplagg jag äger. Som är genomskinliga.

Jag äger fem par strumpor totalt.

Ba' så att mamma vet att denna ansvarsfulla donna har stockat upp inför kommande vinter.

Han är inte farlig, bara man är varlig

Kollektivskadad

Jag har självdiagnostiserat mig. Jag är, förutom förkyld och lite bakfull, kollektivskadad. Tillåt mig utveckla (med mera med mera).

Jag har bott i kollektiv i olika formationer sedan hösten 2009 och det har varit fint på många sätt och vis. Man får ett naturligt socialt liv där man inte behöver anstränga sig, som någon slags substitutfamilj, varje kväll är myskväll och man får låna kläder av varandra om man inte orkar tvätta. Väldigt lyckat när man studerar på en ort hundra mil bort från sin biologiska familj.

Men, jag har alltid haft någon tanke om mig själv som en sorts ensamvarg som egentligen inte har det naturligt i sig att bo med en massa folk. Att jag har det bäst när jag bor själv. Som tjuren Ferdinand eller Bertil Enstöring. När jag gick i högstadiet hade jag som en inte så lyckad vana att skolka på eftermiddagarna och åka hem. Detta enbart för att huset stod tomt i cirkus nittio minuter mitt på dagen och jag ville glida runt och dricka oboy och njuta av tystnaden. Eller nåt. (Eller så var jag bara en lat snorunge som inte ville inte gå på SO-lektionen)

Nu när jag bor ensam för första gången sedan hösten 2008 fattar jag vilka skyhöga tankar jag har haft om mig själv på det här planet. Jag är inte Karin Boye, jag är en wimp. Jag är precis lika närhetstörstande och socialt beroende som alla andra. Får jag inte en daglig dos av socialt umgänge så blir jag det sociala monstret som våldsgästar folk och bjuder in sig själv på vin- och ostkväll. Som förresten borde tacka jeebus att hon har gratis sms numera, eftersom det sociala monstret är dyrt i drift. Särskilt i telefonkostnader.

Kollektivskadad. Med betoning på skadad, eftersom jag vägrar erkänna att det sociala monstret är mitt naturliga tillstånd. Jag är förstörd av att vara bortskämd med att ha ett dygnet-runt-socialt liv.
Och det kan ni ju tacka dom här mongosarna för.

 

Förra årets födelsedagskort, btw. Dagens teknik är fantastisk.