Jag har bott i kollektiv i olika formationer sedan hösten 2009 och det har varit fint på många sätt och vis. Man får ett naturligt socialt liv där man inte behöver anstränga sig, som någon slags substitutfamilj, varje kväll är myskväll och man får låna kläder av varandra om man inte orkar tvätta. Väldigt lyckat när man studerar på en ort hundra mil bort från sin biologiska familj.
Men, jag har alltid haft någon tanke om mig själv som en sorts ensamvarg som egentligen inte har det naturligt i sig att bo med en massa folk. Att jag har det bäst när jag bor själv. Som tjuren Ferdinand eller Bertil Enstöring. När jag gick i högstadiet hade jag som en inte så lyckad vana att skolka på eftermiddagarna och åka hem. Detta enbart för att huset stod tomt i cirkus nittio minuter mitt på dagen och jag ville glida runt och dricka oboy och njuta av tystnaden. Eller nåt. (Eller så var jag bara en lat snorunge som inte ville inte gå på SO-lektionen)
Nu när jag bor ensam för första gången sedan hösten 2008 fattar jag vilka skyhöga tankar jag har haft om mig själv på det här planet. Jag är inte Karin Boye, jag är en wimp. Jag är precis lika närhetstörstande och socialt beroende som alla andra. Får jag inte en daglig dos av socialt umgänge så blir jag det sociala monstret som våldsgästar folk och bjuder in sig själv på vin- och ostkväll. Som förresten borde tacka jeebus att hon har gratis sms numera, eftersom det sociala monstret är dyrt i drift. Särskilt i telefonkostnader.
Kollektivskadad. Med betoning på skadad, eftersom jag vägrar erkänna att det sociala monstret är mitt naturliga tillstånd. Jag är förstörd av att vara bortskämd med att ha ett dygnet-runt-socialt liv.
Och det kan ni ju tacka dom här mongosarna för.
Förra årets födelsedagskort, btw. Dagens teknik är fantastisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar