Varav minst fem år som trollkarl med god kunskap i IT-teknik

Jag tittar väldigt mycket på jobb nu. Jag har tittat väldigt mycket på jobb under hela hösten. Lite skevt, eftersom jag de facto var jobbsökande under åtta månader och då jag enbart under grava stressvettningar och med skakig hand framför ögonen gick in på platsbanken. Jag antar att det är för att jag inte behöver söka jobb just nu. Jag pluggar och kommer att göra det i ett och ett halvt år till. Då är jag fine med att längta till något annat, med att skrolla igenom kvalifikationer som världens mest utåtriktade och allmänt goaste människa med minst fem års arbetserfarenhet inom kommunikationsstrategi och coachning. Vi ser helst att dina fem års arbetserfarenhet har varit här på arbetsplatsen, kanske som chef. Kanske på kontoret intill. Meriterande är att du talar flytande swahili. Helst ska du ha ett porlande skratt, du lyser upp varje rum du kommer in i. Vi ser helst att du har raka tänder. 

Dvs egenskaper jag inte har (än?), men som ännu inte inte resulterat i detta

Progress! 

"Jag vill gärna att ni ställer frågor under tiden"

Om vi skulle göra oss besväret med att sammanfatta denna höst 2014 . Om vi lämnar studierna därhän för tillfället och bara håller oss till fritidsintressen, så skulle hösten 2014 få titeln ”Att Släppa In Publiken Är Alltid Av Ondo". 

Jag har med jämna mellanrum under hösten fått panik för att allt jag lärt mig under tidigare studier förtvinats och försvunnit under höstens malande med organisationskommunikation och sociala mediers storhet. Jag har därför på fritiden ägnat mig åt ”offentliga föreläsningar” eller ”öppna samtal”. Temat har varit ”nutida feministiska storheter som jag och alla andra som ser ut som jag tycker om”.  SAC Forum har varit platsen för nästan alla dessa föreläsningar, där killen min sprungit runt som en yr höna och slitit sitt hår över att den veganska grytan inte tjocknar som den ska och att ljudanläggningen lägger av redan vid ”vad kul att så många kunde komma”. 

Jag har lyckats checka av följande under hösten, på min lista av feministiska storheter som jag och alla andra som ser ut som jag tycker om: Liv Strömquist, Athena Farrokhzad, Kajsa Ekis Ekman, Sara Hansson. Alla voro de fantastiska, alla voro de pålästa, alla voro de oförberedda av den lavin av Viktigt Vetande som kom störtandes när de bjöd in publiken att komma med frågor. Värst var det på Ekis Ekman, som föreläste ganska direkt efter valet (red alert! red alert!) och pratade om fascismens framtåg i Grekland och Spanien och ställde den möjligtvis retoriska men obligatoriska frågan ”vad är det för fel på vänstern?”. Hon gjorde mycket tydligt att hon själv faktiskt inte visste vad svaret var på den frågan. Men! Frukta icket, för vet ni vilka som visste vad det är för fel på vänstern? Vilka hade svaret på the million dollar question? Alla andra! Alla som hade någon form av pin på jackan och någon gång köpt folköl 33 cl på svartklubb. Alla som någon gång bott i ett kollektiv räckte upp handen och höll myndigt i sina egna föreläsningar. 

Det var vänsterns splittring materialiserad i ett och samma rum. Ekis Ekman slängde med andra ord in handgranaten ”vilken är den bästa vägen att vandra” och jag såg med terror i blicken hur rummet började koka av jag-vet-minsann-vad-den-riktiga-vänstern-bör-vara. Det var skäggiga gammelmarxister som ville prata viva la revolution, det var välknäppta Smarta Killar som ville prata reformism, det var ekologister som ville prata självförsörjning i form av odling av rotfrukt och palsternacka. Det var crustfrisyrer som ville prata könsmaktsordning, det var färgglada ungdomar som ville prata F!, pepp och dans. Det var en sån skämskudde att jag sjönk längre och längre ned i pinnstolen och önskade att jag var liberal så att jag slapp skämmas så mycket för my own kin’.

Ekis Ekman stod tålmodigt och fördelade ordet. Ingen frågade Ekis Ekman något och alla tagare av det fria ordet inledde varje mini-föreläsning med ”ja det här är ingen fråga, utan en kommentar till han skäggiga killen där borta”. 

Herregud! Vuxenstudenter! Är hela den autonoma vänstern full av vuxenstudenter! Räcker det inte att jag måste lyssna på hur riktiga vuxenstudenter i min klass tar ordet vid en föreläsning om strategisk kommunikation och istället pratar om hur dennes lille Algot redan kan spela Candycrush på iphone? Räcker det inte att den nyfrälste manliga feministen (fram tills förrgår: longboardälskare och ölkännare. Nu: knower of all things feminists and womanly and such) snusförnuftigt förklarar hur hemskt det är att man könar barn vid så ung ålder? Jag får alltså inte en fristad från överdrivet självsäkert och lillgammalt beteende, inte ens på min fritid? 

Sammanfattningsvis skulle jag vilja lobba för en gammaldags, hierarkisk struktur på föreläsningar. Regler för publik: 1. Tänk igenom vad du ska säga. Är det en relevant fråga? Är det något som föreläsaren tar upp om du bara väntar och håller tyst? Är det en fråga eller är det en kommentar där du får höra din egen röst och slänga dig med begrepp? Om det senare, abort mission. 2. Respektera föreläsaren och grunna över om det evve kan vara så att hen vet mer än du i det aktuella ämnet. Regler för föreläsare: Skala ned antalet frågor från publiken till minuter. Alltså, "nu tar vi fem minuter för övriga frågor" är att föredra framför "vi vill gärna ha en dialog". Nej, arma du, du vill inte ha en dialog, du vill ha en monolog! Utelämna d-ordet och du besparar alla mycket lidande. 

PS. Det här var väl kul? Skriva på en blogg som ingen har läst sedan 2011. Som att skrika in i en garderob!

hej från panikslagen tjej

Bloggen oprioriterad pga panik.

Vi ses när stormen ebbat ut (if evvah).

Mvh;

Panik

en sannerligen god höst

Någon gång nu i dagarna (?) har jag tänkt berätta en massa sköj ("") som har hänt under hösten. Tyvärr så upptäckte jag att det inte var en så lång lista och att varje gång jag berättar om allt det sköjiga så ser motparten lite tveksam ut. Eventuellt medlidande. Eventuellt rädd.

Exempel på COMING UP (obs ej on americas next top model utan på blogga):

1. I höstas så fann mitt civilkurage mig. Eller så fann min pms, sömnabstinens, hunger och undertryckta vrede mig. Jag intervenerade. Snutta på den, jomen gör det. Jag skällde nämligen ut ett gäng fjortisar som om jag vore en kommendör av högsta rank. Kände mig som Ernst-Hugo Järdegård i Kådisbellan (kallade dock inte någon för "socialistjude") då jag spände ögonen i de små liven, skällde så att saliven yrde och därefter kallade dem för "jävla små as", vände på klacken och gick. Här yttrar sig den tveksamma minen på mottagaren så fort jag utvecklar, förstår inte detta? Jag drog knappast fram knölpåken som skolmästarn gjorde på Lus-Mia (återigen en Astrid Lindgren-anekdot. Vad är det som händer med mig?). Om jag utvecklar, tänker ni se tveksamma ut då? Eller bara imponerade och kanske lite rädda, som sig bör?

2. Urinvägsinfektionen behöver en epilog. Den har fått så pass mycket utrymme här att något annat vore att förolämpa den. Här börjar folk se tveksamma ut då jag går in alltför mycket i detalj (exempelvis om vilken Star Trek-liknande ångmaskinsmanick som Herr Läkare körde upp var). Om jag utvecklar, men inte utvecklar så himla mycket, vill ni höra om det då?

(Eller har exakt alla som läser den här bloggen hört den historien in i den svettigaste detalj, så att folk kanske är lite trötta? Och rädda?)

3. Ett högst närvarande fenomen under hösten har varit grupparbeten. Grupparbeten, är som vi alla är förtrogna med, Djävulens gåva till studenter. Men man slås sällan så ofta av hur många original det finns i en normalstor universitetsklass. Jag har delat upp mina grupparbete-original i två kategorier, nämligen "fascinerande" och "dryg". Är det träligt att höra om människor ni aldrig träffat och med all sannolikhet aldrig kommer träffa? Är det någon kategori ni hellre läser om?

Vad säg ni?

som förritin

Att bo i min lägenhet är som att bo i en koffert i Vietnam under högsäsong just nu. Det är trångt. Det är mörkt. Och framförallt är det så jävla varmt att chilin på chiliblomman som hade den olyckliga platsen precis ovanför elementet ser ut som ett helt gäng med mycket ledsna och mycket skrumpna penisar. Varför vrider hon inte ner värmen, tänker ni. Och det ska jag förklara för er. Under hela hösten så har elementhelvetet vart trasigt. Värmen har inte varit på. Jag har vridit och studerat, pillat och resonerat och måttat slag och gråt mot den arma stackarn. Under tiden så har jag sovit i yllekoftan och låtsas att det var förritin'. Typ, att jag var kuvad piga på småländska landsbygden som delade kökssoffa med drängen Pär (som för övrigt saknar barnasinne och till slut tvingade mig att ringa vaktmästarn). 

Nu funkar det och jag har fått storhetsvansinne och vägrar skruva ner av rädsla att det pajar och jag tvingas vara småländsk piga igen. Serri, hybrisen som kommer av att leva som en varm människa har gjort mig galen. Då jag kom hem och det precis hade lagats och lägenheten var normaltempererad så slet jag av mig alla kläder och ba CHAOS REIGNS!!! 

Nej, inte riktigt. Men nästan.

Annars då?

Men gå och dö, Sverige.

Kombinationen SD:s grappgrappar som går och grappar sig med babianarmar som svingar järnrör på stan (men det får man väl inte säga i det här jävla landet längre) i samband med Call Girl, i samband med Torka aldrig tårar-maraton, i samband med att det är så himla himla himla synd om Pär Ström, i samband med det onyanserade mediejublet kring Obamas valvinst ("där är han! JESUS, eller vemvare?") i samband med ändlös inläsning av feministiska (inom citattecken) perspektiv på Försvarsmakten dagarna i ända. Det, mina vänner, är en ekvivalenskedja som heter duga. Eller iallafall heter den politisk depression och Anna-drar-till-Norrland-och-lägger-sig-under-en-sten.

Nä, fan, hörni. Skratt int åt eländet. Min skål av cynism är ju redan full och det vette fanken om det är någon till gagn om den svämmar över.

(Exempel på detta kan vara min kära vän Julia som ringde och med tårar i rösten frågade mig om jag "trodde att allting kommer bli bra till slut?" FEL PERSON ATT RINGA, min kära)

Får hädanefter begränsa mig till att enbart kolla på tecknat. Å andra sidan så satt jag och fräste åt Madicken bara för att hon ville väl, så bänkar jag mig med ett Disney-maraton så kommer jag väl bara sitta där och göra postkoloniala analyser av hela skiten.

Nåja, det jag vill komma till. Filmtips till en mättad cyniker, tack? Nån endimensionell eskapism-dravel skulle vara ultimat.

Och om någon säger att Astrid skulle fått nobelpriset.

I fredags sa jag tack och hejdå till metodkursen. Lämnade in en ytterst halvhjärtad hemtenta och börjar nu ytterst halvhjärtat uppsatsskrivandet i hopp om att min okunskap om hur man skriver den här jävla grejen passerar omärkbart förbi. Tvekmacka på den. Min trötta hjärna orkade dock inte med någon form av firande (och att jag varit så asocial med min klass att jag inte ens vet vad han som sitter bredvid mig varje dag egentligen heter hjälper ju inte direkt) så jag och kakan tillbringade kvälla med rödvin framför diverse Astrid Lindgren-filmer. Tänkte att det skulle vara rogivande, få mig att tänka på den glada barndomen, med blommor i hår och sand i röva osv osv. Det funkade inte. Jag satt bara och var provocerad över alla idyller. Jag ville inte ut till skärgårn. Jag ville inte gå på luffen. Jag ville inte ens inte springa naken över en äng (för det var då själva fan vad ungar springer nakna i de där filmerna).

Saker jag blev irriterad över:

1. Att Malin inte bad sina jobbiga små amöbor till brorsor att hålla käften och lät henne hångla med Stockholmare bäst hon ville. Att hon med sitt blonda hår och väna uppsyn tillät di små liven att terrorisera henne över hela Saltkråkan tills det att Christer gav upp och åkte tillbaka till fastlandet. Hoppas innerligen att Malin så småningom flyttade hemifrån, flyttade in i kollektiv, började kedjeröka och halsa rödvin från flaskan och låg med alla välknäppta Stockholmare hon hittade.

2. Att käcka Alva käckt passade upp på små snorungar och lika gla för det var hon. Sju småsyskon hade Alva, men hon ääälskade barn så in i satan mycket att hon gärna ville kamma ut lössen på två till i resten av sitt liv. Käcka Alva jobbade hemskt gärna på självaste julafton, där hon tillochmed fick sitta och äta julgröt med Fru Madicken och Redaktör Madicken. Så länge hon dukade undan då alla ätit klart, vill säga. Till Alva hoppas jag att hon en dag flippade ut på moralkärringen Madicken, skrek att hon hatar barn och löss och därefter tog helvetesmaskinen och drog med sotarn till Minnesota.

Så. Sådärja. Mycket bättre, eller vad sägs. Ska hädanefter bara stirra in i väggen med mitt glad rödvin då jag skrivit klart tenta.